Jag sitter på en alltför dyr balkong som är tvingad fast i kamouflerade 20-centimeters stålbalkar på ett hus som har ett bombrum. Och då menar jag inte ett bombrum som i någon obskyr sak som byggdes bara för sakens skull, utan ett bombrum som byggdes då de behövdes. Då "små" städer som Borlänge faktiskt skulle kunna bombas av ett land, och inte en organisation eller en ensam vettvilling. Vårat bombrum kommer aldrig att användas. Srebrenica kommer inte upprepas här, inte Guantanamo Bay, Kambodja eller Tibet.
Här är några bilder från min utflykt till bombrummet idag:
Skyddsrummet är utmärkt utmärkt, hihihi.
Om man inte skulle veta hur man öppnar en dörr...
Vilka är "Krigsmaterialinspektionen" Och varför har de inspekterat mitt galler? Folket måste få veta!
Rädda våra cyklar från de Afghanistansa krigsherrarna! Tydligen har man inte tid att förstå hur man öppnar en dörr, men tid att flytta cyklar när bomberna faller. Faktiskt kan cyklar vara bra att ha i ett skyddsrum. Tänk så brinner världen när man kommer ut! Då måste man cykla fortfortfort!
Den käckt hemslöjdade skylten eggade mitt intresse, för att inte tala om det löjliga lilla låset på dörren...
Över kanten såg man inte så bra...
...Men om man kryper lite åt sidan kan man slänga över kameran och ta bilder i blindo, utan att bryta sig in någonstans, tekniskt sett. Det står två papptunnor i bästa 50-tals-stuk på varandra, med en trave papper i ett pappkuvert ovanpå. Notera att tunnorna sitter fastbundna i väggen av någon anledning.
Papper som man ska läsa om någon släpper bomber på Sverige och man befinner sig för 40-50 år sen. Troligen artiga hälsningar på ryska som kan komma till användning, eller mer troligt: stearinljus, ransoner, instruktioner, första hjälpen och annat krimskrams. Kanske ringlekar för barnen att leka i syraregnet när vi kommer ut ur valvet, vad vet jag.
En pytteliten lucka i väggen. Den bär samma hjälpsamma instruktioner som de andra ståldörrarna. Den står precis mitt emot skyddsrumsmaterielsrummet.
När man öppnar luckan ser man en låda med krafs...
...som någon hjälpsam person lagt där. Ser ut som tidningar, en bricka av något slag och någon påse.
En stege i det minimala utrymmet. Ljuset som kommer igenom luckan högst upp är från utsidan. Tanken är väl att om det ligger ett megaton tegel ovanpå skyddsrummet så kan man ta sig ut på två ställen. Om det är bråte över båda utgångarna, så, well, du blev inte sprängd i alla fall.
Vi har sopnedkast i vårat hus också, de är igenskruvade och leder till ett oanvänt rum i källaren. Lite som att magen i källaren har fått munnarna uppe i spiraltrappan tilltäppta, och att den bara väntar på den nyfikne person som vågar skruva lite på muttrarna, då huset obönhörligen kommer sluka denne med hull och hår. Nej. Magen är inte helt tom. Det ligger påsar till det nya komposteringssystemet i magen. Poetiskt kan man tycka, eftersom magen förut var nervcentrat i det gamla ineffektiva systemet då vi slängde alla våra sopor på samma ställe och bara lät dom ligga på marken och inte ruttna, i väntan på att något skulle dyka upp som löste problemet. Snart har soprumsmagen i huset fått nog och bestämt sig för att inte längre vara lakej åt det moderna sophanteringssystemet. Låter som en bra upptakt till en film baserad på en bok av Stephen King. Vi har förvisso en mangel i huset också...
The sopnedkast, thriller i tre delar, skriven av iLEZ King. Del ett. Sopnedkastet väntar hungrigt på nästa offer som vågar pilla på dess metalliska hölje. Sopnedkastet har vilat i många år och skulle kunna ta vemsomhelst till mat, om det inte var för den där irriterande syntharen som springer så snabbt förbi varje gång.
Närbild på den demoniska skruven. Såhär nära har ingen varit och överlevt. Skåda, framför era ögon: Skruven. Ser ut som det tidigare snitsiga handtaget har ersatts med denna lite enklare skruv, för att göra det omöjligt för pöbeln (oss) att kasta våra smutsiga sopor ner i husets mage.
Här har vi den bruna kroppsöppningen där sopor en gång i tiden sprutade ut, som kaninbajsar, ner i en ivrigt väntande tysk person. Han hette Karl Dorfmeister och bar såna där käcka hängslen och en tyrolerhatt. Han bar ständigt på en sejdel fylld med öl och skrattade hjärtligt så att det ekade varmt i trappuppgången. Vad vet jag, soprummet var ur bruk när jag flyttade hit..
De nuvarande inneboende. Miljövänliga papperspåsar att lägga våra ruttnande bananskal uti. Mycket mindre exotiskt än ett sopnedkast, plus, hur manligt är det att gå ner med en brun påse till komposttunnan jämfört med att våldsamt trycka ner sina sopor ihopslängda i samma påse, ner i den väntande uppspärrade hålan i väggen. Döm själv.
Vad JAG har tänkt på lite den senaste veckan: Varför inte göra om soprummet till en stor kylanläggning? Det är inte alltför svårt, det behövs bara en vattenslinga som blir avkyld på något sätt och en luftström att köra genom den vattenslingan så att luften kyls av och kan flyttas ut till lägenheterna i trappuppgången. Ka-ching, nu behöver vi aldrig mer simma i vår egen svett, etc etc.
Just nu vaktar jag en blomma som ska slå ut närsomhelst.
Slå ut då lilla blomma!
Det är en Hoya Lasianth1a som ska till att blomma. Blommorna kommer dofta svagt av syren/jasmin.
Idag satt jag förresten i parken och pratade med en vän. Ett enkelt recept på lycka som rekommenderas till alla av oss som sitter inne i svettet hela dagarna utan att göra något.
- Ring en vän
- Bestäm plats
- Köp glass/läsk/öl/etc.
- Hitta park
- Sitt ner
Svårare än så är det inte.
