måndag, september 19, 2005

LPD

Legendary Pink Dots.

Jag ska nu skriva om musik, vilket enligt den store Frank Zappa är lika effektivt som att dansa om arkitektur.

Det verkar som om LPD rör sig i en annan ström av tid än oss. Det finns där ute någon slags LPD-tidsvektor, på vilken Edward Ka Spel rör sig lateralt med vår. Detta lyser igenom inte bara på det enorma antalet plattor som släppts på ett tjugotal år (ca 35 enligt hemsidan, men långt fler i verkligheten) , utan också på sättet musiken bara går rakt in utan att knacka eller presentera sig. Låtarna som Edward gör är lite som jord eller sten: De bara finns där utan att ursäkta sig på något sätt, utan medföljande instruktioner. Instruktioner brukar vanligtvis följa med musik, i form av någon slags visuell stil, eller bara något så enkelt som att varje låt med gruppen håller sig inom en viss musikstil. Två av de namngivna karaktärer som ständigt dyker upp är Damien och Lisa. Damien verkar vara en förtryckt stackare som i låten med samma namn blir någon slags diktator. Lisa är en tjej som i låten 'Lisas party' dödar alla gäster på sitt kändisparty med pajer fyllda med cyanid.

A hint of almond makes the dullest cake seem nice.

I låten 'Lisa goes surfing' är Lisa en prinsessa som blir nedfrysen, iklädd sin favoritklänning, när hon blivit upphackad av en propeller. Medans hon är nedfrusen tar vattnet över jorden och människan bor under vatten.

One fine liquid morning came an iceberg to my door...
Inside an ancient princess pleaded: "Let me thaw!"

Lisa's separation handlar om när Lisas älskare lämnar henne och hur livet efter det färgats av hans frånvaro.

fotograf: Niklas Nelldal, fashionpolice

Just namnsättningen på låtar är ibland helt galen.
  • Apocalypse soon
  • Apocalypse then
  • Puppets Apocalypse
  • Gladiators version Apocalypse
  • The crushed velvet Apocalypse
Märks något mönster? Låtarna handlar om helt olika saker, men Apocalypse finns med. Det verkar nästan som om Edward fått lite tråkigt efter sisådär 40-50 skivor och bestämt sig för att återanvända lite gamla fina låtnamn. Apocalypse soon handlar först om en snäsig relationsdispyt övermorgontéet, varpå fokus flyttas direkt till:

And the T.V. screen screams scene's getting worse...
But our leader's calm, she reads out a verse from the Bible. She pleads how
the cause that we die for is blessed by the angels with rifles and skies
full of bombs. It's an eye for an eye and the trifles are high aiming right
for the eyes of the enemies of freedom.

En uppenbar referens till krigspropaganda, antagligen föreställer den Margaret Thatcher under någon utlandskris i Storbritannien.

fotograf: Niklas Nelldal, fashionpolice

Ibland är låttitlarna skämtsamt lika andra låttitlar, "The day she left, The day she returned, The day she lost the key, The day she thought about leaving and fell into the duckpond", är ett exempel. Och varför döpa en låt till "Catch A Match. A Bang Bang. A Flashing Fist O'crackerjack. A Smack. Alick. A Char Char. You're All Burned Out"?

En annan sak som kan vara förvirrande med låtnamnen är att ibland heter låt A på skiva Y samma sak som titeln på skiva X, som gavs ut 20 år tidigare och som inte har något att göra med låt A. På liknande förvirrande sätt kan låt C ha refrängen "X", som är samma sak som titeln på skivan eller låten X. Vidare kan två skivor ha två långa namn som bara är lite olika, exempelvis "All the king's horses" och "All the king's men", eller varför inte skivorna "Chemical playschool" 1 till 13? Tower- och Premonition-låtarna har på samma sätt en stigande numrering som särskiljer låtarna (upp till 18 olika tror jag), vilket inte underlättar när man ska försöka komma ihåg en favorit.

Många av LPDs låtar har en slags symbolik som nuförtiden kan ses som lite cheesy eller ansträngda, många referenser till "moder jord" och lite andra hippieaktiga saker. Det är samtidigt en av de få saker som ger någon slags tidsstämpel på den tidiga musiken. Annars skulle musiken de skrev '80 lika gärna skrivits '05. De senare låtarna handlar mest om kaffe, kärlek, cigaretter, flygkrascher, Kina, blommor, och tusen andra saker. LPD är inte lika arga längre tror jag, men det påverkar inte musikens kvalité.


fotograf: Niklas Nelldal, fashionpolice

Gå och se LPD.

måndag, september 12, 2005

Färdigt gräs

Vissa människor påminner mig om det gräset som man använder när man vill ha snabbväxande gräs till någon kommunal gräsmatta illa kvickt.

Meterlånga remsor med växande gräs som man slafsar på på bar jord. Det kanske rotar sig, det har ingen själ eller bakgrund, eller erfarenhet, eller kunskap, det har vuxit upp i en intrycksfri omgivning, men det växer fort och ser snyggt ut.

Ibland är man arg.

Ibland är man arg. Då kan man ta in på Hotel Rage.
Här kan man få hjälp att släppa ut de saker som får en att koka av ilska. Alla vet att saker man trycker ner under ytan kommer farande upp igen med motsvarande kraft, därför är Hotel Rage valet för både kändisar och privatpersoner när det kommer till Anger management, alltså att få hjälp på vägen, att bli vän med sitt raseri.

På vårt lyxiga hotell kan gästerna njuta av en själavärmande utgjutning av galla i vår exklusiva "spyanläggning". Senare på kvällen kan du gräla med de andra gästerna över en öl i vår "bargh!". För de långsinta gästerna har vi även tillgång till icke fungerande datorer att ta ut sin ilska på, samt väl tilltagna "vreden" på badkaren. För dem med ursinne finns klockor med alla tidszoner utom Sverige runtom i HOTellet.

Så, nu ska jag sluta. :)

 
Rösta på Piratpartiet till EU-parlamentet