onsdag, januari 31, 2007

Dead Can Dance

Vid 03:54 öppnas universums portar och jag strömmar ut i alla riktningar och gnuggar eskimånäsa med världsalltet i en enda stor fysisk cumshot:



Lisa Gerrard har nog den vackraste röstapparaten jag hört.
Filmen, som videon är från heter Baraka och är också en sevärdhet i sig. Den verkar dyka upp lite var stans och jag tänkte att den kanske är ganska aktuell nu när miljöfrågorna verkar komma på tal lite oftare.

Hemlös

=(

Är för tillfället en hemlös snyltare som bor på mina vänners soffor. Jag blev lockad hit till Älmhult för att jobba på den här katalogen i tron att en billig lägenhet skulle stå till mitt förfogande vid min ankomst, som det var sagt. Men som alltid så går saker på ett helt annat sätt och man uppskattar inte saker förrän allt ställs på huvudet och man vaknar varje morgon vecka in och ut av att ligga i soffan i någon annans lägenhet. Trevligt sällskap av gästfria vänner, visst, absolut, men jag behöver verkligen få vara ensam också och ha ett ställe som är mitt.
Om jag visste att jag skulle få bo flera veckor på det här sättet hade jag inte varit så snabb med att lämna allt, en underbar flickvän, tre söta katter, en varm och inbodd lägenhet, drivor av prylar och saker med personlig anknytning och fara hit, det är en sak som är säker. Allt jag äger inom sex-sju timmars resa är mina kläder och toalettartiklar, en handfull böcker och min MacBook. Just nu känns allt som ett obekvämt provisorium och jag har ingen koll på mina grejer, och jag hinner inte göra något, och jag hinner aldrig slappna av, och jag kan inte samla mina tankar och koncentrera mig på en enda sak.
Vecka sju hursomhelst, då finns det en lägenhet att låna. Jag har ingen aning om skicket, men jag antar att det är ok. Till och med vecka 17 har dom sagt nu, det är uppskrivet i en excelfil på en dator nere på HR. Mina mycket generösa värdar har sagt att de står ut med mig tills dess, men det handlar om mitt samvete. Jag kommer att bli förmånsbeskattad för den här lägenheten tydligen, vad nu det innebär. Jag har jagat en "riktig" lägenhet, men det är sådan enorm brist här att de bara skrattar på bred småländska när man ringer, sen låter de lite mer irriterade och förklarar att det minsann inte finns några lägenheter, i hela världen.
Att sedan en stor del av arbetet på katalogen präglas av en liknande Kafka-känsla gör inte saken bättre. Jag är van vid stress från DD, men där tar man åtminstone inte med sig jobbet hem. Här hänger allt i luften lite när man gått hem. Jag får det säkert att låta mer negativt än vad det är. Jag har det väldigt roligt här och träffar många nya människor som är snälla hela bunten. Och om det känns tråkigt någon gång så tänker jag på att jag i alla fall tjänar ganska mycket pengar. Och får en hel del träning. Jag har konstant träningsverk.

måndag, januari 29, 2007

Not in Borlänge anymore

För att paracitera Neal Stephenson har jag haft både en och två "not exactly in Kansas"-upplevelser sedan jag flyttade ner hit. Inte för att det är så olika, men en hel del saker skiljer sig faktiskt från good ol' Borlänge. Sex timmars resa för det första, och så reagerar man när folk INTE pratar grötig skånska, i motsats till hemma där det är tvärtom. Jag och Stoffe har medvetet och omedvetet börjat överdriva vårt dalmål i närheten av låglandssvenskarna. "DUBBELdajm" är ett ord som ofta, på rent dalmål, ringer ut över Älmhults grötiga skånska och småländska. Som en fyr av smak och hög standard. Kock-ankan Sigurd har just nu en hedersplats ovanpå min hemska Lacie-skärm på jobbet. En iMac är beställd, och den skall dyka upp snarast, så att jag kan jobba ordentligt. Sigurd skall senare få gå en promenad runt Älmhults pyttelilla centrum och få uppleva de lokala sevärdheterna. Från en kant till en annan går man nog igenom tätorten här på några minuter, kanske tio, om man raskar sig.

Det enda jag inte gillar här än så länge är den konstanta Kafka-känslan. Det vill säga att man fastnar i byråkratin och känner sig lite vilsen. Moment 22 uppstår allt som oftast och allt arbete står helt still tills en särskild viktig person behagar infinna sig. Inte för att folk är ute och springer för mycket i lokalen, men som ny är det inte alltid lätt att ta de beslut som behövs för vissa saker utan att kolla av med någon lite högra upp i näringskedjan. Det är säkert skitjobbigt att ha en oerfaren 82:a som springer omkring och ställer dumma och obesvarbara frågor i tid och otid och jag förstår att folk har andra saker för sig, men en formell introduktion hade jag definitivt förväntat mig första dagen. Det märks att det finns en infrastruktur av dokument och rutiner för att slussa in nya katalogarbetare på ett effektivt sätt (de finns bl.a lätt tillgängliga på intranätet), men de följs definitivt inte. Jag antar att det är på grund av att jag är ensam i min grupp än så länge, och att alla är relativt upptagna. En annan sak som nog är lite besläktad med ovanstående är att jag är van vid MYCKET högre stressnivåer. Här är allt så laid back (men effektivt!) i och med att man inte har en 24timmarsintervall man jobbar efter, som på en tidning. Ibland undrar jag om man fått något viktigt gjort överhuvudtaget en viss dag, men så har jag bara jobbat här i en vecka än så länge.

Hemlängtan. Otroligt mycket ibland och inget alls ibland. Vi får se hur det känns när jag fått tag i en lägenhet.

Tschüss!

lördag, januari 20, 2007

Älmhult och DD

"Anders ska bli smålänning och rita Ikeakataloger."

Så skrev min f.d. chef i senaste fredagsnyhetsbrevet. Min första och sista omnämning i något "officiellt" DD-utskick till personalen. Man känner sig uppskattad, erkänd och inkluderad på något sätt när man tillslut blir omnämnd. Löjligt kanske, men DD skulle kanske kunna höja moralen (hos vissa en ganska låg sådan, enligt mig) enormt genom att helt enkelt skicka lite "shout-outs" i veckobreven från cheferna till anställda som känner sig missgynnade och utanför av någon anledning.

Min sorti från DD hade, för mig, av en svansen-mellan-benen känsla, eftersom jag gått tvärt emot mina principer och brutit en handskaks-överenskommelse och lämnat folk i, enligt mig, sticket. Jag blev förvånad att en medarbeterska, kvinna 50, verkade uppriktigt rörd över att jag försvinner därifrån, och att många andra var så glada och uppmuntrande över att jag lämnar ett personalpressat DD med ännu en mindre medarbetare, i svåra omstruktureringstider. Jag kanske överskattar betydelsen av min insats som redigerare.

Hursomhelst, om någon är intresserad så lämnar jag Borlänge nu och flyttar till Älmhult för att, som det står överst, jobba på IKEA-katalogen. Jag har ingen aning om hur det kommer bli, men jag är spänd som en sprättbåge. Props till Stoffe som tjatat och dragit i trådar för att få ner mig. Och till 3z som sådär utan vidare låter mig flyga vind för våg.

Idag blir jag 25 förresten. Jag tror att jag kommer bli 100. Trekvarts liv kvar med andra ord. Jag tror jag ska undvika att stressa bort hela skiten. Och så ska jag gå ner några kilo också. Och klippa håret.

Hejdåfest klockan 19:00 hemma hos mig i afton. Och för de som är så traditionella att en present måste medtagas så finns det ett bra tips här.

lördag, januari 13, 2007

Jag är nästan erfaren!
Jag har till och med bevis! ;)


(Testet var så bra och roligt att jag gör ett sällsynt frånsteg ifrån mina principer att posta reklam för andra produkter än mig själv på min weblog.)

onsdag, januari 10, 2007

10 låtar

Det utgick ett påbud från issie att alla skola lista de tio låtar som skulle ingå i soundtracket till sina liv. Detta quest skall jag nu till min bästa förmåga utföra. Harkel:




The Legendary Pink Dots
Dominion

The city climbed the mountain,
The mountain sped on skateboards
To the sea...
They lined up, mouthed a dozen Holy Marys on their knees....
The waters opened wide, they planted flags
And in they dived...

Har nästan allt. Den enkla gitarren i början fortsätter genom i princip hela låten och ackompanjeras av någon slags indianliknande flöjt som, kom jag att tänka på nu, speglar lite temat i låten, vilket är någon slags liknelse med mänskligheten som amerikanska indianer som tynar bort i ett reservat utan hopp eller framtid. Temat i sig är lite mer hoppfullt än så, men man kan lite floskligt säga att i stort handlar låten om människans exploatering av naturen i allmänhet och andra människor i synnerhet. Fast på ett posititvt sätt.




The Legendary Pink Dots
Waiting for the cloud

Ta två/tre glas vin, tänd lite ljus och vänta till 3:30 in i låten. Niels van Hoorn gnider saxofonen på något konstigt och självlärt sätt som får armhåren att bara krulla sig på armarna under hela det vackra solot, som tycks vara allt mellan 4 sekunder till tre minuter. Förstår aldrig hur det går till. LPD gör bra musik att bli totalt aspackad till, fast på ett lite mer intellektuellt och dionysiskt sätt. Synd att man inte gör det lite oftare. Dricker vin och enbart lyssnar på musik alltså. Eller tur kanske.

God bless the noble savage
As he swaggers
As he sweats

Jag skulle tolka låten som lite av en dystopisk framtidsberättelse. Många av LPDs texter utspelar sig, fromma och snälla till trots, i ett Mad Max-liknande framtidsscenario.

It's the garden that we walk in
And it's dying...so we cut it down.
We're drowning now.
There's no way out.
We all fall down.

Återigen antagligen något som kan tillskivas Legendary Pink Dots lite hippie-aktiga inställning, men Edward skriver ofta om naturen och vad människor gör mot den och varandra, om det inte är tjuriga och bittra berättelser om kärleken.




Nine Inch Nails
Hurt

Inget soundtrack skulle ju vara komplett utan ett riktigt deppnummer, som detta. Asociala och självutplånande Trent Reznor i sitt esse. Hela Downward Spiral-plattan är en så fantastisk skapelse att jag slutat fundera på skivan som en samling låtar. Trent är ett geni och det lyser starkast igenom på den här plattan, och till viss del den här låten.

I wear this crown of shit, upon my liars chair, full of broken thoughts, i cannot repair.




Den här låten tilltalar mig något enormt. Sen att videon är ett konstverk av Chris Cunningham gör ju sitt till. All is full of love, en fin filosofi.

All is full of love
You just aint receiving
All is full of love
Your phone is off the hook
All is full of love
Your doors are all shut




Massive Attack
Black Milk

En låt för att glida genom stan i någon tysk kvalitétsbil, eller göra något helt annat. Snyggt blir det hursomhelst, vad man än gör när man lyssnar på den här låten blir snyggt. Mycket subbas och sköna trummor i denna låt. Större delen av Mezzanine-skivan kan varmt rekommenderas.




Men Without Hats
Where do the boys go?

Men Without Hats är riktigt skön partymusik, speciellt den här låten. Inte så djup eller meningsfull text, men en riktigt uppåt låt som man ska studsa och kramas med sina vänner till.




Nine Inch Nails
The Perfect Drug

Den här låten är soundtracket till när jag blev tillsammans med min söta flickvän 3z. Var inne i den andra av tre stora NIN-perioder i mitt liv och gjorde sällan mer än att sitta i DS4 och lyssna/titta på den här (Vi hade ingen YouTube när jag var liten) på någon polsk sida som hade en quicktime som man kunde titta på ibland om det inte var för hög belastning på servern.
Perfect drug handlar, som så många av Trents låtar om kärlek och olycka. Den här är dock mer extatisk än de flesta NIN-låtar och var en av de första låtar ('97) utanför Drum'n'Bass-scenen som använde, tja, breaks, i en låt. Har hursomhelst varit en stor källa till inspiration för mig. Jag kan knappt lyssna på den längre för att jag har lyssnat sönder den totalt. Låten har blivit remixad av väldigt många olika artister. Perfect drug. Definitivt med på mitt soundtrack.




Skinny Puppy
The Choke

Ni trodde ni skulle slippa Skinny Puppy va? Icke! Det här är Skinny Puppy när dom är som bäst. Kanske inte i videon som jag länkar till, den är HEMSK, men alla med tillgång till den riktiga låten (gärna re-grip-remixen) vet vad jag pratar om. Det inledande manipulerade vrålet från ohGr är totalt skräckinjaganade. Som alla Puppy-låtar så är texten av stream of conciousnesstyp och därmed ganska svårtydd, men den förmedlar definitivt en känsla ihop med cEvin cEys och Goettels musik. På listan som exempel på bra Puppy-musik. Definitivt en given låt att ha med på soundtracket.

no conscience such confidence a crooked ear so insincere a glue on smile your social style tyrants rule is such a fool




The Sisters Of Mercy
Dr. Jeep

Min första mp3a! Fruktansvärt skön låt som tar mig tillbaka till tider som flytt. The Sisters of Mercy borde vara med på soundtracket, inte som första låt kanske, men för att sätta stämningen. Representerar mina tidigare självständiga resor in i musiken.




Jag skulle kunna ta vilken låt som är skriven av Tom som helst men jag tar hans version av en klassisk Australiensisk låt, Waltzing Matilda. Videon kanske inte är så representativ för Toms röst, men den kommer ganska nära. Waits representerar en period då jag började leta mig lite utanför den musik jag lyssnat på fram till den punkten, och jag är glad att jag gjorde det. Hör hemma på soundtracket pågrund av att det är en fin låt, och Waits får symbolisera mina drömmar om att bo på en omöblerad vindsvåning ovanför en fiskaffär i Shanghai och skriva på min roman och röka opium. Kanske inte opium. Billiga cigaretter då.




Det får avsluta mina tio låtar som skulle ingå i soundtracket om mitt liv. Jag har garanterat glömt någon viktig grupp, men det här är det som jag kom på rakt av som jag inte skulle vilja vara utan.

 
Rösta på Piratpartiet till EU-parlamentet