Not in Borlänge anymore

För att paracitera Neal Stephenson har jag haft både en och två "not exactly in Kansas"-upplevelser sedan jag flyttade ner hit. Inte för att det är så olika, men en hel del saker skiljer sig faktiskt från good ol' Borlänge. Sex timmars resa för det första, och så reagerar man när folk INTE pratar grötig skånska, i motsats till hemma där det är tvärtom. Jag och Stoffe har medvetet och omedvetet börjat överdriva vårt dalmål i närheten av låglandssvenskarna. "DUBBELdajm" är ett ord som ofta, på rent dalmål, ringer ut över Älmhults grötiga skånska och småländska. Som en fyr av smak och hög standard. Kock-ankan Sigurd har just nu en hedersplats ovanpå min hemska Lacie-skärm på jobbet. En iMac är beställd, och den skall dyka upp snarast, så att jag kan jobba ordentligt. Sigurd skall senare få gå en promenad runt Älmhults pyttelilla centrum och få uppleva de lokala sevärdheterna. Från en kant till en annan går man nog igenom tätorten här på några minuter, kanske tio, om man raskar sig.

Det enda jag inte gillar här än så länge är den konstanta Kafka-känslan. Det vill säga att man fastnar i byråkratin och känner sig lite vilsen. Moment 22 uppstår allt som oftast och allt arbete står helt still tills en särskild viktig person behagar infinna sig. Inte för att folk är ute och springer för mycket i lokalen, men som ny är det inte alltid lätt att ta de beslut som behövs för vissa saker utan att kolla av med någon lite högra upp i näringskedjan. Det är säkert skitjobbigt att ha en oerfaren 82:a som springer omkring och ställer dumma och obesvarbara frågor i tid och otid och jag förstår att folk har andra saker för sig, men en formell introduktion hade jag definitivt förväntat mig första dagen. Det märks att det finns en infrastruktur av dokument och rutiner för att slussa in nya katalogarbetare på ett effektivt sätt (de finns bl.a lätt tillgängliga på intranätet), men de följs definitivt inte. Jag antar att det är på grund av att jag är ensam i min grupp än så länge, och att alla är relativt upptagna. En annan sak som nog är lite besläktad med ovanstående är att jag är van vid MYCKET högre stressnivåer. Här är allt så laid back (men effektivt!) i och med att man inte har en 24timmarsintervall man jobbar efter, som på en tidning. Ibland undrar jag om man fått något viktigt gjort överhuvudtaget en viss dag, men så har jag bara jobbat här i en vecka än så länge.

Hemlängtan. Otroligt mycket ibland och inget alls ibland. Vi får se hur det känns när jag fått tag i en lägenhet.

Tschüss!