Idag, när jag planlöst kastade mig omkring i internets lianer som en informationskåt apa råkade jag snubbla över mig själv, bokstavligen. Jag hittade en websida, infrusen i en glaciär i sju-åtta år. Efter lite lirkande så lyckades jag komma åt några av bilderna som jag hade undanstoppade i små undermappar som allmänheten inte vanligtvis har tillgång till om de inte är jag. Det här är alltså lite utav en tidskapsel som även innehåller saker som skapades innan 2000, t.ex XM/MOD-filer som jag måste gjort någon gång 95-96, och andra godbitar, som annan musik och textfiler till skolprojekt etc etc.
Det var första gången jag verkligen gillade min frisyr och man var/är ju ganska fåfäng så det blev massor av såna här bilder. Vilken fantasi man hade! Och vad långt håret var! Och ja, jag tycker fortfarande det ser bra ut. Man kan se att själva traditionen att dra som fan i nivåinställningarna på svartvita mörka bilder har funnits i flera år, även om det blivit enormt mycket populärare att göra så nuförtiden. Helgon.net-mode var såklart uppfunnet innan helgon.net.. =) Själva synthfrisyrinspirationen kom från Love, en bekant från Gagnef, som var lite av en Synth-guru och en stilig karl.
Lyssna här (högerklicka för att spara)
Här är en låt som låg och slingrade sig när isen hade smält från sidan och mappstrukturen började utforskas. Den är gjord någon gång 95-96 (om inte tidigare), i Fasttracker2, som var en så kallad tracker, som skiljer sig lite från nuvarande smidiga och avancerade musikprogram i det att det nästan liknade ett programmeringsspråk när det kom till användbarhet (volym på varje not skrevs t.ex in i hexadecimal form). Det var svårt att bygga upp riktiga strukturerade låtar, eftersom varje ny ljudkanal krävde en hel del processorkraft och minneskapacitet vid uppspelning, därav det ganska tomma soundet. Mycket av den musiken som produceras i FT2 låter mest som tvspelsmusik, även fast det finns de som fortfarande kör detta underbara program professionellt.
Här sitter vi, på en lite äldre bild, på American Take-Away. Från vänster, Henrik Lövgren, Anders Wengelin, Ludvig Mörk, Anna Finn, Jonas Erickson, 3z, Vicky, Elin Samuelsson, Kristoffer Sjökvist, Per Elins gamla pojkvän Micke. ATA eller Dyygpalatset (matpalatset på Kupolen) var ställen man gick till när man kände för lite godare mat än Soltorgsskolans.
Här ses från vänster Ludde, Myra och Halken i språngande flykt. Good times, good times.
lördag, juni 30, 2007
Oldskool
måndag, juni 18, 2007
Häxprocess
Ladda hem här.
Jag tror den handlar om att ligga vaken och grubbla över något, därav häxprocess, en "inte-kunna-sätta-fingret-på-det"-känsla mitt i natten. Nervändarna i hjärnan galopperar runt på sina hästar och leker inkvisitörer med sina tumskruvar och sträckbänkar bland dina minnen och rör om så att du inte kan sova, och i bakgrunden säger du till dig själv att "detta är i sin kärna en häxprocess, med häxprocessens alla kännetecken", precis som Jan Guillou gör. Inte för att jag har någon annan åsikt om just Catrin Da Costa-fallet än att det är mycket egendomligt och läskigt.
Att låten är ett demo innebär att den inte alls är klar och hela skiten kommer troligtvis ändras, framförallt arrangeras om, eftersom detta bara är inspelat "live" i Live och därefter helt utan redigering lagts ut på internet. Jag är mest upphetsad över att äntligen fått ihop något åtminstone för mig njutbart med samplade loopar från eget material. Den här låten självbefruktar och använder sig själv som ambientloopar, en liten parallell till de där paranoida nervändarna och deras inkvisition. Det är i grund och botten en glad låt faktiskt.
Tack till Betty Goes A-GoGo vars voice-track jag slaktat och återanvänt och från vilka jag lånat en gitarrsampling, även den förstörd bortom all igenkänning. Se om du kan hitta båda! Se med spänning fram emot iLEZ inofficiella remix av Sweeping snow med ovan nämnda pop-pojkar!
söndag, juni 10, 2007
En pixel på någon annans karta
Insåg en sak idag när jag promenerade i den extremt kvalmiga Älmhultskvällen med min frukost i en Konsumkasse:
Vem man är och var man än är så är man en pixel på någon annans karta. Det är inte negativt på något sätt, men perspektivet är hälsosamt tror jag. Rent tekniskt: Om du tar en helt vanlig karta över t.ex Sverige, zoomar ut den så att den täcker din dataskärm och markerar en pixel som röd; jag har glömt mycket om tangens och vinklar och sfärer, men med tanke på berg, hus, träd och andra faktorer så skulle troligtvis allt du såg vara färgat rött om du råkade befinna dig på just den punkten i kartan. Det gäller förstås även andra aspekter av livet förutom den fysiska, men det hoppas jag inte att jag måste förklara för er.
Igår var jag vid posh-kvarteren vid Turning Torso i Malmö och drack öl bredvid helrörs-beställande fnittriga silikon-40-åringar som bar solglasögon med speciella ytor där produktnamnen skall stå.
Dior.
Armani.
Max Mara.
Gucci.
Jag frågade mitt underbara sällskap vilken funktion dessa människor fyller där de sitter med sina dyra kroppar bland sina motorbåtar nedanför sina 10mkr-lgnhtr. Vad tillför de våran kultur? Är de bara som någon slags prästerskap som vi helt enkelt skulle kunna sluta lyda? Och varför fejkar man en husbåt? Bygger in den mellan två låga broar, svetsar fast den i kajen, gör den så hög att den skulle blåsa omkull vid minsta rykte om sidvind? Jag valde att beskriva dessa tre husbåtar vid kajen vid TT i Malmö som en fin parabel till västvärlden och de mål och förebilder vi valt. Mitt sällskap tyckte jag hade fel, för visst skulle jag väl bo i en husbåt som den om jag fick den gratis?
Ja. Antagligen skulle jag ju det.
Jag är ju uppvuxen med samma förebilder som alla andra.
Jag vill ha deras karlars kroppar att ligga med deras kvinnor med och äga deras mark och leka med deras prylar.
Frågan är varför? Varför sätter vi dessa människor på en piedestal och dyrkar deras liv som om det vore det bästa man kan uppnå? Vill dom ens detta? Det är ju en konstruktion, det är fejk alltihop och de är ilurade av oss trastfolk att de har uppnått något och att de borde se ner på oss för att vi inte gjort det.
Mycket händer för att man vill det, och man kan fråga sig om vi är masochister som skapar idoler som dessa.
I t.ex Egypten, Indien, Babylonien, Sydamerika har det funnits kulturer där det vi nu kallar matematik och fysik var religion och det högsta man kunde ägna sig åt. Allt vi vet grundas på vad dessa samhällen producerade. Vad ska framtida kulturer lära sig av oss? De kommer hitta 0.00000000005% användbara nedtecknade framsteg och resten Paris Hilton. Genetisk evolution går ut på att en organism spammar miljön med så många och så anpassade kopior av sig själv som möjligt. Detsamma gäller bevisligen för memetisk evolution, och ägarna av de inoperativa husbåtarna har på en undermedveten nivå insett detta innan vetenskapen och icke-idiotin kunde anpassa sig för att spamma sina värderingar på liknande sätt. Kanske är ägarna till de missanpassade husbåtarna de enda som är anpassade för att leva vidare när genetiken så gott som spelats ut och de brunbrända, mätta, lyxigt slentriankåta Mercedeskaptenerna blivit först in, etta, och ensamma på memetikens slagfält.
------
Jag måste dock påpeka att gårdagen var den absolut bästa dagen jag haft sedan jag flyttade ner till Älmhult. Nästan magisk på något sätt.
fredag, juni 08, 2007
Sommarfesten
Företagsfester brukar ju, som alla vet, vara bra/dåliga förevändningar för tveksamma nya bekantskaper med oklara grunder och ohämmad fylla. Jag kan glatt meddela att företaget som betalar min lön inte är något undantag!
Kvällen inleddes med en petit förfest hemma i Myras oklanderligt inredda nya lägenhet. Gästerna var jag, Myra och nästan hela hans 3d-avdelning tror jag, ruskigt trevliga killar! Vi introducerade dem till Nintendo Wiin och såg på när deras ögon lyste som barn på julafton och Nintendo fick minst två nya fans. Hade bara tid med ett glas vin och några morötter innan det var dags att gå vidare till den riktiga festen. Vi gick ett par hundra meter och kom fram till en liten sänka i stadens annars platta geografi, där man tydligen öppnat locket på en stor flaska mediafolk och knäckt vakuumförpackningen på en låda med chefer och liknande personer och helt enkelt fyllt upp sänkan till max. Strö över lite roddare, spända förväntningar på kvällen och två eller tre alldeles för tidiglagda fyllor så har du en rätt bra beskrivning tror jag. (Fick vad jag misstänker var ett försök till samlags-ögon av en dam i röd klänning som vinglade och skrikfnittrade på ett ganska obekvämt sätt).
Sommarfesten (den uttalas nästan alltid som om den hade stor bokstav), ägde rum i en lokal mitt i stan (Den kallas Verkstan, eller Wärkstan, eller nåt annat, välj själv). Det är en festlokal med raggartema. Det ligger vinterdäck på logen och DJ-båset här en fräck läder-finish som baksätet på en.. Ja.. En bil..
Exhibit #1: En bråkdel av lokalens uppställda bord och en av minst två barer ifrån vilka det formligen kastades ut öl och vin på de uppskattande festbesökarna.
Exhibit #2: Ett imaginärt säkerhetsavstånd, här visualiserat av talangfulla grafiker.
Av någon anledning har ett av världens stilmedvetnaste företag inte förskonats från den dåliga vanan att hyra in trubadurer på festligheter. Man skulle kunna tänka att mediafolket vill dricka välkomstdrinken till lite modern House eller någon form av lounge-ambient-tech-IDM-sak, men även här, precis som i övriga Sverige hyr man in Skoter-hasse med sin steelguitar som får gamla elvis-dängor urkramade ur sig. Inget ont om trubaduren som person, men som säkerhetsradien visar var musiken inte särskilt tilldragande.
Jag kom fram till att jag trots mina farhågor har lärt känna oväntat många människor på företaget. Jag antar att arbetet drar till sig en viss typ av människor, men jag förvånas ändå över hur många som är så trevliga, och hur många som heter Marie, och Linda. Det finns säkert fem av varje! Limpan, vår evige beskyddare och säkerhetsansvarige på företaget, delade ut fördrinkar med och utan bumbibärssaft. På glasen fanns det siffror, och man erbjöds att senare sätta sig vid ett bord med motsvarande siffra. Ett smart sätt att åtminstone försöka sprida ut folket lite.
Dessa, mina hjältar, är, från vänster: Kim, med förförarblicken fastsatt med epoxylim, Fru Melissa, nygift, säkert iklädd något hemmasytt, Undertecknad, med min blick lite lösare fastsatt, med lådvin och morötter. Jag skulle tagit något mörkare på mig ser jag nu. Till höger står Charlotta, min nitiska och organisatoriskt fulländade Media Coordinator. Leos skjorta syns i bakgrunden. Leo hade den avgjort angenämaste doften på hela kvällen kom vi fram till.
Här är fördrinken i full gång och detta var även en av de sista ordentliga bilden på hela kvällen. På bilden syns allt ifrån snickare till VDar i gemytlig samkväm.
Det bjöds på mat, och på borden stod öl, cider och bag-in-boxvin för de som inte orkade gå och hämta ut grejerna från baren. Maten bestod av ett mycket långt plockbord med diverse delikatesser. Efter förtäringen flöt det på med mer mingel och såna där konversationer man minns nu dagen efter och undrar hur man lyckats mecka ihop. Inte särskilt pinsamt eller så, men relativt surrealistiska ämnen togs upp.
Efter ett tag så satte coverbandet igång att spela vid ett av dansgolven och det var faktiskt relativt bra musik som spelades. Självklart gamla dängor som funkar överallt, men det var faktiskt helt skumt att se riktigt seriösa människor totalt rocka loss till 800° med Ebba Grön. Ganska snabbt infanns någon form av Fear and Loathing in Las Vegas-"this is Bat country"-känsla och partyt blev ännu roligare. Myra och jag stampade loss ordentligt på dansgolvet ända fram till sista låten då jag kommit till nivån "klättra i I-balkarna i taket". Men det fanns mer att hämta, och vid stängningsdags stod säkerhetsansvarig och delade ut bag-in-boxar till de som skulle på efterfesten. Jag fick två. En röd och en vit. Men jag visste bättre än att sätta i mig mer nu.
Efterfesten var lite av en mytisk varelse i början av kvällen. Den skulle ske, det visste alla, men hos vem? Det slutade med att samtliga kalasmänniskor gled ut ur festlokalen sent efter midnatt någon gång och helt enkelt följde den grupp av människor med flest bag-in-boxar till deras slutdestination. Det pågick en hel del spekulation men det slutade i ett rum på IKEAs hotell.
Ca trettio personer stormade ett tvåbäddars rum och det blev riktigt gemytligt. Efter ett tag gled jag dock ut och lade beslag på en soffgrupp som stod i någon form av vändplats i korridoren. Där fick jag snart besök av D och en till synes trevlig svart tjej. D pratade i telefon och tjejen sade något surt och irriterat rakt ut i luften och D säger "Och nu står det en arg amazonkvinna framför mig" varpå jag ramlar omkull av skratt. Amazonkvinnan var dock inte på humör och jag lyckades säkert uppröra henne ytterligare innan jag smet tillbaka in till efterfesten:
Inne i hotellrummet var det fortfarande fullpackat, och jag hamnade efter ett tag längst in till höger, där Anonym Person #3 sitter just nu, och bestämde mig där helt impulsivt för att lämna allt bakom mig och defenestrera mig själv (från bottenplan såklart, det kollade jag upp innan), och landade efter lite kravel i en buske av något slag. Kvällen slutade runt 03:00 efter lite rundvandring i den yra Älmhultsnatten.
måndag, juni 04, 2007
Låtarna i Singstar iLEZ
För de av läsarna som inte är medvetna om vad Singstar är så är det ett nytt (ganska gammalt egentligen) fenomen där man får leva ut sina rockstjärnedrömmar. Det är ett spel till Playstation som man spelar med sina vänner på förfester och fester och liknande tillställningar. Spelet är precis som karaoke med en viktig förbättring. Spelet visar en graf på skärmen som överensstämmer med tonen som sångaren skall sjunga. Allt eftersom låten fortskrider så visas den verkliga nivån på din sång jämfört med den du ska sjunga i. Ju närmre originalet, ju mer poäng. Enkelt. Det släpps nya versioner av spelet med nya (och gamla) populära låtar, givetvis på olika teman, efter olika perioder i muskens historia. Jag bara väntar på Singstar Death Metal med en massa growlhits...
Hursomhelst. Här kommer min lista för Singstar iLEZ, mest med karlar som sjunger, eftersom, tja, jag är karl:
- I Dream of Jeannie - Legendary Pink Dots
(Bara för att få försöka sjunga som Edward) - Phyllis Ruth - 16 Horsepower
(Denna bör vara riktigt svår att hänga med i) - Right in Two - Tool
- Da ya think i'm sexy - Revolting Cocks
(Skön cover på den gamla Rod Stewartdängan) - Ich Gehe Jetzt - Einstürzende Neubauten
(Träna på din tyska!) - Swordfishtrombone - Tom Waits
(Fram med whiskeyrösten) - Terror Flynn OK OK - Slagsmålsklubben
(Låttiteln repeteras typ genom hela låten) - Lesbian Wannabe - Doktor Kosmos
(For the ladies) - Mein Teil - Rammstein
(Träna på din tyska, del två) - Kebabtraume - DAF
(Tysk bögsynth) - Divorced from life - The Uncurbed Family
(Hård och elak punk från Avesta) - Han har öppnat pärleporten - Jan Sparring
(När allt har spårat ur framåt 03:00) - Calm as a Bomb - Rage Against the Machine
(Arg och politisk rock'n'roll!) - No Pussy Blues - Nick Cave & Grinderman
(För de frustrerade) - Cantara - Dead Can Dance
(Om det finns någon sån där wailande R&B-diva på festen som man vill sätta på plats.) - Frau auf Frau - Plötslichmusik
(Svensk tysk synth) - Bullet - Covenant
(Lite skönsjungande musik, mycket bra refräng, kan tänka mig att den skulle kunna vara en utmaning) - God's gonna cut you down - Johnny Cash
(För de med lite basregister) - Doctor Jeep - The Sisters of Mercy
(Peewee reads the evening news) - A Ship Named Despair - The Tear Garden
(En liten ballad att avsluta med)
