LPD-intryck

Nu kommer den hett efterlängtade recensionen av LPD-konserten förra helgen:

Den var bra.



Typ så. Den var inte bättre än den LPD-konsert jag såg på samma ställe förra året, men den var bra. Vi fick t.o.m en hel del bra video från konserten. (Förlåt att vi filmade, Debaser, men det går faktiskt inte att hindra om man verkligen vill. Vi störde ju ingen heller så...)

Anledningen till att de var "sämre" eller mindre njutbara detta år var att den "nye" gittarristen Erik Drost skramlade på i lite väl punkig stil för ett psykedeliskt new-age-band. Det plus lite för mycket kräm i basen. Byxbenen fladdrade bokstavligen på mina ben där jag stod längst fram.



Misstolka mig inte, det var en tripp att se dom live, inte tu tal om saken, men vissa saker tog bort från härligheten. En grej jag märkt att dom gör när dom spelar på mindre ställen (Publiken på Debaser bestod av en brokig blandning fans som inte översteg ett antal av 20 stycken. Helt säkert.) är att de skalar ner sin show och förenklar en massa. De ger fortfarande 100%, fast med 50% av instrumenten och 120% av volymen.



Vi var som vanligt ca 2 timmar i tid, och jag ville inte fördunkla mitt sinne med alkohol (när man dessutom ska ta sig till Sundbyberg efteråt) så det vart att ta lite bilder på instrumenten och så. Märk väl att LPD inte direkt har hybris, utan går omkring och tar några öl med publiken innan konserten, och känslan av att vara en liten Backstreet-boysflicka gör sig pinsamt påmind när man försöker vara så cool med det hela som möjligt.



Inledningen på konserten är som vanligt en liten speciellt komponerad dikt/tal/inledning av Edward som var jättemysig. Jag ska försöka komma ihåg texten:

... You're watching your TV and you have your feet up.
And you've spent. Your last. Cent.
On a lottery ticket.
Tomorrow, the men in the suits will come and take everything you own...

Sen något om att man repeterar talen på lotten för sig själv, om och om igen. Edward repeterar talen om och om igen, tills han skriker ut dom, Niels wailar med saxofonen eller synthflöjten och Phil Western improviserar på syntharna och samplern, och det övergår i låten Love Puppets, och sen är konserten igång.




Förra året var inledningen en ganska lång bit om McDonalds i Sverige, och om hur det snöade så mycket att man inte kunde ta sig dit, och så satt man fast där i sin snödriva i Norrland. Och så var det något om plastpåsar... Jag tror Edward hade en flickvän i Sverige förut för övrigt.



Om någon vill se filmerna från konserten så är det bara att komma hem till mig på en kopp te eller nåt. Over and out!
/iLEZ