En dröm

I natt hade jag en dröm som säkert påverkades av att jag fick gå upp säkert fyra gånger och ta hand om katter som tydligen hade ett hårbolls-race, kring midnatt.

Drömmen börjar med att det läcker vatten överallt i huset. Det börjar längs murstocken och tillslut läcker det från elementen. Kallt vatten av någon anledning. Jag börjar, i en trasig morgonrock, försöka fixa läckan, och under tiden märker jag att jag råkat bygga in en tänd lysrörsarmatur (!) i väggen i köket. Ute i den svarta natten har en häst flytt från sitt hägn och 3z ringer sina föräldrar som av någon anledning stormar in i vårt hus och går omkring med en massa andra okända människor i en liten tour genom rummen samtidigt som de pekar ut för mig var jag måste torka upp vattnet och var det finns vattenskador.

Hästen, som var 3z systers häst Tindra, har gått med i en grupp djur som flytt från samhället och gått på luffen och bildat ett slags kriminellt kollektiv. Vi försöker jaga ikapp djuren, mitt i det kolsvarta sörjiga vårslasket. Det finns flera olika tamdjur bland kollektivet, bland annat en irländsk setter som fött en massa valpar som fastnat i dess långa rödbruna hår. Valparna skäller och mår bra. De har vuxit och har öppnat ögonen och ser sig omkring nyfiket på världen.

Här börjar drömmen spåra ur, och jag drömmer samma sak om och om igen i olika variationer. Jag har alltid kontroll över vissa av mina handlingar, men det är som att det finns en räls som min hjärna vill följa, och jag försöker spåra ur den genom att göra för mycket själv.

Den irländska settern har sprungit vidare och ersatts av en birgus latro, en kokoskrabba, ett horribelt monster stort som en mänsklig överkropp. I min dröm är den lite mer lik en vanlig svensk signalkräfta, men är fortfarande ganska stor och fult osymmetrisk. I drömmen signalerar den ohälsa och fara genom sin osymmetriska kropp och sin enorma fulhet och skrämmer mig till panik. Krabban/kräftan hänger från en vägskylt i Gagnef, när man svänger upp från riksvägen, i korsningen mellan vägen till 3m och den till Dooria.

Den hänger alltså under en smutsig blå vägskylt, med klorna neråt, bakdelen är fäst i skylten med någonslags kropps-eget lim som den utsöndrat. Ur en öppning på toppen kryper små krabb-yngel ut och biter sig instinktivt fast i krabbans långa missformade ben. De växer fast i benen och gör att krabban inte kan röra sig och både barnen och krabban lider otroligt. Det ser man i krabbans svarta ögon.

S303, en vän, har anslutit sig på jakten på det vilda djurkollektivet och står bredvid mig och ser inte lika rädd ut som jag är för krabban, även fast den sitter fast i en vägskylt. Jag säger i min vishet att det bästa för krabban och dess avkomma vore ju att få sluta lida och bara dö snabbt.

S303 kommer springande, han har stampat sönder krabban och krabbans barn och han gråter våldsamt och slår omkring sig med armarna, jag försöker fånga honom och trösta honom med en kram men han, och följaktligen jag, springer genom en hamburgerresturang som är byggd kring en stor idrottsarena, och folk tittar på oss. Vi är påväg fram till ett bord där en grupp asiatiska tv-jurymedlemmar sitter och tittar bistert på oss. De går igenom dagens händelser från det läckande vattnet fram till krabbstampandet och dömer oss hårt.



Jag ser flera anledningar till att jag drömde som jag gjorde. "Luffen"-delen måste vara en grej jag såg om Tomas Bodström på tv igår, om släktforskning. Han hade en släkting som varit luffare. Det var även med en stor irländsk setter med långt hår i programmet.

Det läckande vattnet är garanterat med för att jag promenerade igår och tänkte på taket och vatten.

Födslotemat kommer garanterat från en diskussion jag hade med en kär vän som är psykologistuderande. Han citerade Samuel Becketts "i väntan på Godot":

Kvinnan föder gränsle
över en grav
Det glänser till av ljus
ett kort ögonblick
innan det blir natt igen


------------
En intressant iakttagelse är att kokoskrabban, när den nyper en människa med sina enormt starka klor, blir så rädd att den inte vågar släppa taget. Ett trick folk i Indonesien lärt sig är att när detta händer kittla krabban lite lätt på den mjuka magen med typ en gren eller ett grässtrå. Då blir den kittlig och släpper taget.
Gulligt. Jag vill träffa en kokoskrabba, fast på lite säkert avstånd.