Om Ableton Live

Ableton Live verkar vara ett mycket kapabelt musikprogram tillsammans med en MacBook. Efter två veckors slentriananvändande kan jag inte tänka mig något jag inte skulle använda den till, man behöver knappt en MIDI-keyboard. Jag har bara demoversionen just nu, som har sparfunktionen borttagen. Detta gör att jag suttit och våndats med ett och samma projekt i ca två veckor utan att spara. Idag tog jag mod till mig och kopplade Macen till PCn med en ljudsladd och spelade min lilla låt i sex minuter. Nu är den borta. Den existerar numera bara som en stor Wav-fil och en liten Mp3-fil. Helt fixerad utan någon chans att ändras. Det är fortfarande bättre än att bara trycka äpple-n och låta operativsystemet glömma att hålla samplingarna och filtren kvar i minnet, att låta andra program än Ableton Live skriva sina filer till det gamla minnesutrymmet. Det är sorgligt på något sätt, någon slags Nepalesisk begravningsrit där kött och ben skärs itu och ges till gamarna, så att de kan återvända till himlen.

Men hursomhelst, nu har jag åtminstone ett kasst arrangerat minne, inspelat med lite tokiga inställningar, även fast jag trippelkollade, så att det fräser till i högtalarna litegrann då och då.

Låten är mest lite lek med hur sequencermjukvaran fungerar tillsammans med arpeggiatorn i Korgen, samt lite filter-onani, som det brukar bli när jag får fingrarna på en filtersamling. Röstsamplingen är från wargames.
"After very careful consideration, sir, I've come to the conclusion that your system sucks"

Här finns Mp3-filen för den intresserade.

Ode till Incan

Ack Inca!
Hur röd du står, liksom ett bloss, blott veckans dagar mellan oss.
Din sötma, beska, matighet, druvans rundhet och själva vinets mumsboquet.
En 75a ganska slappt, försvinner ner i svalg så snabbt.
När kärlek, harmoni och fête, ska gå som först, ja prio 1
står du där med en styv kork, att hjälpa oss att bli som folk.

Åh, ja...
Man ser dig alltför sällan, min kära, för staten vill oss gärna sära.
Deras monopol och skatt, skadar oss som rullar hatt.
När man än dig valt att dricka, får man pröjsa djupt ur ficka.
Argentinas bönder lider, ge dom pengar eller cider!
Deras vin till helgen dricker, vi tills vår stadskassa spricker.

Nåväl!
När dagens timma syns för lång, tänk på kork i flaskan trång.
När väl man ser på kvällens krön, din flaska som ett karlakön,
man packad blitt bortom sin makt, av Incafolkets druvextrakt.

Peace and Love 2006, lite bilder

Bilder från Peace and Love 2006. De kommer i lite oordnad följd, men det spelar ingen roll.

Tre glada människor som badar i en fontän inne på campingområdet.

På campingen fans det väldigt söta människor...

...samt väldigt roliga människor.

Mela, Jonas, 3z och Issie sitter och glassar på en bänk. Jag springer förbi i en satans brådska och hinner varken stanna för att vara artig eller för att ta igen mig.

Lind är vacker som alltid.

Ungefär såhär kul var Silver Jews. Inte helt tokiga var dom faktiskt, men den bastuliknande lokalen drog nog ner både publiken och bandet.

Ungefär såhär varm var jag på Silver Jews. Notera den underliga damen till höger. Vad gjorde hon på en konsert med ett indierockband?

En dag ska jag lära mig att keyboardinnan i BWO heter Anna Marina Schiptjenko.

Martin Rolinski poserar.

Martin Rolinski får en himmelsk uppenbarelse, eller är påväg att nysa riktigt hårt, eller mottar ett rejält blåsjobb, eller allt på samma gång.

Toffe har stiliga skor.

Emma och 3z är på S1. Trångt var det.

För att ge er en idé om hur svårt det var att fota Vive la Fete så lägger jag upp en ganska representativ bild för hur ungefär 200 av 210 bilder såg ut när jag kom till redaktionen. Sångerskan Els Pynoo struttar omkring på scenen som en höna och det är svårt att få fatt henne i sökaren.

Ungefär hur söt kjol som helst.

Ungefär hur söt sångerska som helst.

Erik och Elenor njuter av Vive la Fete, hoppas jag.

Fotokurs 1: Kort slutartid gör bilder skarpa, och mörka.

Els öser på.

Els öser fortfarande på.

Något som är väldigt svårt att uttrycka utan att verka som "Kåte Jens, Getpojken" är att jag blev imponerad av att Els inte hade någon BH på sig när hon hoppade runt. Det var väldigt snyggt helt enkelt. No less, no more.



Ett band vars första inspelade låtar är avsedda som "sängkammarmaterial" för sångerskan och hennes pojkvän kan inte vara dåligt. En kompis ringde upp mig mitt i natten igår, en vecka efter framträdandet, och var fortfarande helt häpen. Jag kan förstå honom. Han sa att Vive la Fete lät som om man tagit bort allt som är kasst ur The Sounds och gjort det mer electro. Jag kan hålla med honom där också, även fast det innebär att sätta vagnen framför hästen lite, eftersom jag misstänker att The Sounds lånat tungt av Vive la Fete. Jag har inga bevis, men jag misstänker att Maja Ivarsson hellre sjungit på hes sexig franska än dålig bruten engelska, som hon gör nu.

"Halleluja Borlänge!"

Kristet drog en HEL del människor, och skulle nog haft en större scen än scen 4. En surrealistisk konsert. Att höra de gamla godingarna manglas ut mitt på sveatorget tog ett tag att acceptera för min chockade hjärna. Kristet avbryter till och med mitt i en låt från nya skivan, eftersom publiken slutar röja. Det var första gången jag sett något sådant, och det var hur skönt som helst. "Ok, de röjer inte, vi byter till en bättre låt helt enkelt". Schysst.

Vi sitter och gör seriösa nyhetsreportage från Khoa Thai, där vi varje dag runt 15:00 inledde med dagens första iskalla Mariestads. Det blev lite av en tradition. När vi inte hade något att göra och var varma gick vi dit och drack en kall öl och intervjuade folk till enkätfrågorna.

Man får tvätta håret.

Vissa hade fördelen att vara väldigt långa.

Det ser inte ut som om Myra är rädd om sin hörsel! Akta öronen!

Tobias och Sara kom direkt från Depeche Mode-spelning.

Vuxna män sitter och röker tillsammans 1.

Vuxna män sitter och röker tillsammans 2.

Vuxna män sitter och röker tillsammans 3.

Vem i helvete det här nu är från Nationalteatern.

Naaaw!

Snygg morsa! -som Hinken skulle sagt.

Kristin hade jag inte sett på år och dagar.

Ja... det måste den verkligen...

Sugarplum Diao tyckte att de själva var bra.

Tamburinen redo? Strike a pose!

MicroKorgen är inte bara världens bästa synthesizer, den är bildskön också.

Om ni tittar noga ser ni att det finns något annat än en MicroKorg på den här bilden. Fast jag förstår inte varför man skulle vilja göra det.

Nina i Cardigans pep till lite.

Söt med oh så tyst.

Det får sammanfatta mina upplevelser från Peace and Love 2006. Det var en ganska trevlig festival i mina ögon. 3z fick tillfälle att utöva sina närstrids-skills med stålhättade kängor på en hjärndöd idiot, jag fick kräla i fotodiket bland de riktiga fotograferna och snappa upp några saker jag ska tänka på i fortsättningen, ölen var god, solen var varm och människorna i stort sett trevliga. Sista dagen var en pärs och jag ville bara komma hem och kasta ut alla ur min stad, men det berodde på den extrema tröttheten.

Bad hair

Jag har en bad hair month, typ. Mitt hår har börjat bli alldeles för långt. Det märkte jag idag när jag kunde, på mindre än en minut, skulptera fram en 100% genuin brat-frisyr. Det var nästan så att jag blev mörkrädd när jag såg mig själv. Jag insåg snabbt att jag kommer bli tvungen att klippa mig. Men hur?
Om det överhuvudtaget är någon som läser min weblog så kan denne person/dessa personer gärna lämna ett tips här nedan. Man får vara anonym...

Feberdröm

Underlig feberdröm igår natt.
Om "Oswalds" headshot och påföljande hjärnsplatter, blandat med 1700-talsmaskerad med Clay Shaw och alla andra dekadenta CIA-agenter. Och västvärldens idéer om demokrati som faller stumt på Dealey Plaza tillsammans med Kennedys skallfragment.

Ut ur min stad

Efter tre småberusade dagar i ett par stinkande tofflor har jag nu fått nog. Ingen mer P&L för mig på minst ett år. Det känns som att jag sprungit förbi alla vänner jag träffat inne på festivalen, eftersom jag rusat omkring med mitt anteckningsblock och min kamera och jobbat. Igår var jag bara trött och ville hem.

Här är recensionerna:

Nationalteatern
Lördag
20:30
Stationsgatan

De gamla rävarna i Nationalteatern uppträdde i lördags på Stationsgatan tillsammans med sina gäster. Detta kan inte beskrivas med något annat än det klichéartade ordet "folkfest". Publiken delas dock snabbt upp i två läger. De som är där för att studsa längst framme vid scenen, och de som leende skakar på huvudet och knappt tror sina öron. "Bängen trålar"? Mitt i Borlänge centrum? De sistnämnda tenderar att vara dem som var med "när det begav sig". Men även för många av oss som inte sprang från "bängen" eller "klippte oss en hövding" finns här något att hämta. För mig blev det knappast mer nostalgiskt än såhär på P&L i år. Gästsångerskan "Jackie" gör en bra insats på "Hanna från Arlöv" men det blir lite tamt efter ett tag. Fast jag kan inte undvika att känna att Nationalteatern egentligen vänder sig till de som sitter utanför festivalområdet, som inte har råd att komma in, och att vi duckar under budskapet när vi står och svajar utanför affärerna på Stationsgatan.

Bäst: Bängen trålar.
Sämst: Måste det spelas så snabbt hela tiden?



Sugarplum Fairy
Lördag
22:45 (knappast)
Frälsningsarmén

Så kom till sist dagen. Dagen då jag tvingades se Sugarplum Fairy. Jag måste erkänna att jag blev positivt överraskad. Sist jag hörde dom så lät de långt mesigare och tunnare än såhär. Victor Norén har definitivt övat på sina rock-poser och jag kan se framför mig hur hårslängningarna och tamburin-föringen slipats till nonchalant perfektion framför spegeln. Men varför inte? En rockgrupp bör ha hela paketet för att bli framgångsrika: Skickliga musiker och utstrålning på scenen. Sugarplum Fairy har båda sakerna. Publiken (som mest består av skrikande unga flickor) verkar vara helt övertygade om att det HÄR är Borlänges bästa band, även om många hörde fel på soundchecken och första låten när de rundade hörnet till scenen vid frälsningsarmén.

Bäst: Ösig konsert
Sämst: "Fan vad vi är bra"



The Cardigans
Lördag
00:30

Det var inte så trångt som det befarades vid Ovanbroscenen tidigt på söndags morgon. En lite tam konsert startar på utsatt tid. Ett vattenglas som kommer flygande fram i scendiket bådar om en vild konsert med en extatisk publik. Men det händer inte. Vattenglaset får fungera som en brandsläckare istället. De enda gångerna som publiken kommer igång ordentligt är precis i början och under Erase & Rewind. Det är nästan som om Cardigans skulle varit trötta och inte orkar sparka igång ordentligt, utan inleder med en rad ganska lugna och mysiga låtar för att nanna oss för kvällen. Barnen i Dagnyhusen som ligger rakt över järnvägsspåret behöver åtminstone inte behöver lyssna på Hanoi Rocks eller the Kristet Utseende när de ska sova. Det har tisslats och tasslats om Ninas sång. Sanningen är att hon sjunger bra, men hon sjunger väldigt tyst, och lite vilset. Det är självklart svårt att upprepa studiomagin på scen, men lite högre volym på Nina nästa gång tack.

Bäst: Nina sjunger bra
Sämst: Nina sjunger tyst

Drömmar

Jag drömmer konstigt.
"Förlåt mig" höll jag på att skriva, men jag känner aldrig skam över mina dekadenta drömmar. Puss!

Kass-musikmelodifestival

Nu är jag sugen på att sätta igång med att planera inför kass-musikmelodifestivalen. Förra omgången var lyckad, även om Hasselhoffs jordskredsseger var lite av en besvikelse för mig. Jag hade hoppats på någon av de mer Italo-influerade bidragen. Men folket har talat, och nästa kass-musikfestival hålls i Tyskland '33, som Hasselhoff representerade. Nästa omgång bör för övrigt vara bättre planerad, även om den förra var ok genomförd.