Ut ur min stad

Efter tre småberusade dagar i ett par stinkande tofflor har jag nu fått nog. Ingen mer P&L för mig på minst ett år. Det känns som att jag sprungit förbi alla vänner jag träffat inne på festivalen, eftersom jag rusat omkring med mitt anteckningsblock och min kamera och jobbat. Igår var jag bara trött och ville hem.

Här är recensionerna:

Nationalteatern
Lördag
20:30
Stationsgatan

De gamla rävarna i Nationalteatern uppträdde i lördags på Stationsgatan tillsammans med sina gäster. Detta kan inte beskrivas med något annat än det klichéartade ordet "folkfest". Publiken delas dock snabbt upp i två läger. De som är där för att studsa längst framme vid scenen, och de som leende skakar på huvudet och knappt tror sina öron. "Bängen trålar"? Mitt i Borlänge centrum? De sistnämnda tenderar att vara dem som var med "när det begav sig". Men även för många av oss som inte sprang från "bängen" eller "klippte oss en hövding" finns här något att hämta. För mig blev det knappast mer nostalgiskt än såhär på P&L i år. Gästsångerskan "Jackie" gör en bra insats på "Hanna från Arlöv" men det blir lite tamt efter ett tag. Fast jag kan inte undvika att känna att Nationalteatern egentligen vänder sig till de som sitter utanför festivalområdet, som inte har råd att komma in, och att vi duckar under budskapet när vi står och svajar utanför affärerna på Stationsgatan.

Bäst: Bängen trålar.
Sämst: Måste det spelas så snabbt hela tiden?



Sugarplum Fairy
Lördag
22:45 (knappast)
Frälsningsarmén

Så kom till sist dagen. Dagen då jag tvingades se Sugarplum Fairy. Jag måste erkänna att jag blev positivt överraskad. Sist jag hörde dom så lät de långt mesigare och tunnare än såhär. Victor Norén har definitivt övat på sina rock-poser och jag kan se framför mig hur hårslängningarna och tamburin-föringen slipats till nonchalant perfektion framför spegeln. Men varför inte? En rockgrupp bör ha hela paketet för att bli framgångsrika: Skickliga musiker och utstrålning på scenen. Sugarplum Fairy har båda sakerna. Publiken (som mest består av skrikande unga flickor) verkar vara helt övertygade om att det HÄR är Borlänges bästa band, även om många hörde fel på soundchecken och första låten när de rundade hörnet till scenen vid frälsningsarmén.

Bäst: Ösig konsert
Sämst: "Fan vad vi är bra"



The Cardigans
Lördag
00:30

Det var inte så trångt som det befarades vid Ovanbroscenen tidigt på söndags morgon. En lite tam konsert startar på utsatt tid. Ett vattenglas som kommer flygande fram i scendiket bådar om en vild konsert med en extatisk publik. Men det händer inte. Vattenglaset får fungera som en brandsläckare istället. De enda gångerna som publiken kommer igång ordentligt är precis i början och under Erase & Rewind. Det är nästan som om Cardigans skulle varit trötta och inte orkar sparka igång ordentligt, utan inleder med en rad ganska lugna och mysiga låtar för att nanna oss för kvällen. Barnen i Dagnyhusen som ligger rakt över järnvägsspåret behöver åtminstone inte behöver lyssna på Hanoi Rocks eller the Kristet Utseende när de ska sova. Det har tisslats och tasslats om Ninas sång. Sanningen är att hon sjunger bra, men hon sjunger väldigt tyst, och lite vilset. Det är självklart svårt att upprepa studiomagin på scen, men lite högre volym på Nina nästa gång tack.

Bäst: Nina sjunger bra
Sämst: Nina sjunger tyst