Sommarfesten

Företagsfester brukar ju, som alla vet, vara bra/dåliga förevändningar för tveksamma nya bekantskaper med oklara grunder och ohämmad fylla. Jag kan glatt meddela att företaget som betalar min lön inte är något undantag!

Kvällen inleddes med en petit förfest hemma i Myras oklanderligt inredda nya lägenhet. Gästerna var jag, Myra och nästan hela hans 3d-avdelning tror jag, ruskigt trevliga killar! Vi introducerade dem till Nintendo Wiin och såg på när deras ögon lyste som barn på julafton och Nintendo fick minst två nya fans. Hade bara tid med ett glas vin och några morötter innan det var dags att gå vidare till den riktiga festen. Vi gick ett par hundra meter och kom fram till en liten sänka i stadens annars platta geografi, där man tydligen öppnat locket på en stor flaska mediafolk och knäckt vakuumförpackningen på en låda med chefer och liknande personer och helt enkelt fyllt upp sänkan till max. Strö över lite roddare, spända förväntningar på kvällen och två eller tre alldeles för tidiglagda fyllor så har du en rätt bra beskrivning tror jag. (Fick vad jag misstänker var ett försök till samlags-ögon av en dam i röd klänning som vinglade och skrikfnittrade på ett ganska obekvämt sätt).

Sommarfesten (den uttalas nästan alltid som om den hade stor bokstav), ägde rum i en lokal mitt i stan (Den kallas Verkstan, eller Wärkstan, eller nåt annat, välj själv). Det är en festlokal med raggartema. Det ligger vinterdäck på logen och DJ-båset här en fräck läder-finish som baksätet på en.. Ja.. En bil..



Exhibit #1: En bråkdel av lokalens uppställda bord och en av minst två barer ifrån vilka det formligen kastades ut öl och vin på de uppskattande festbesökarna.
Exhibit #2: Ett imaginärt säkerhetsavstånd, här visualiserat av talangfulla grafiker.


Av någon anledning har ett av världens stilmedvetnaste företag inte förskonats från den dåliga vanan att hyra in trubadurer på festligheter. Man skulle kunna tänka att mediafolket vill dricka välkomstdrinken till lite modern House eller någon form av lounge-ambient-tech-IDM-sak, men även här, precis som i övriga Sverige hyr man in Skoter-hasse med sin steelguitar som får gamla elvis-dängor urkramade ur sig. Inget ont om trubaduren som person, men som säkerhetsradien visar var musiken inte särskilt tilldragande.

Jag kom fram till att jag trots mina farhågor har lärt känna oväntat många människor på företaget. Jag antar att arbetet drar till sig en viss typ av människor, men jag förvånas ändå över hur många som är så trevliga, och hur många som heter Marie, och Linda. Det finns säkert fem av varje! Limpan, vår evige beskyddare och säkerhetsansvarige på företaget, delade ut fördrinkar med och utan bumbibärssaft. På glasen fanns det siffror, och man erbjöds att senare sätta sig vid ett bord med motsvarande siffra. Ett smart sätt att åtminstone försöka sprida ut folket lite.


Dessa, mina hjältar, är, från vänster: Kim, med förförarblicken fastsatt med epoxylim, Fru Melissa, nygift, säkert iklädd något hemmasytt, Undertecknad, med min blick lite lösare fastsatt, med lådvin och morötter. Jag skulle tagit något mörkare på mig ser jag nu. Till höger står Charlotta, min nitiska och organisatoriskt fulländade Media Coordinator. Leos skjorta syns i bakgrunden. Leo hade den avgjort angenämaste doften på hela kvällen kom vi fram till.


Här är fördrinken i full gång och detta var även en av de sista ordentliga bilden på hela kvällen. På bilden syns allt ifrån snickare till VDar i gemytlig samkväm.


Det bjöds på mat, och på borden stod öl, cider och bag-in-boxvin för de som inte orkade gå och hämta ut grejerna från baren. Maten bestod av ett mycket långt plockbord med diverse delikatesser. Efter förtäringen flöt det på med mer mingel och såna där konversationer man minns nu dagen efter och undrar hur man lyckats mecka ihop. Inte särskilt pinsamt eller så, men relativt surrealistiska ämnen togs upp.

Efter ett tag så satte coverbandet igång att spela vid ett av dansgolven och det var faktiskt relativt bra musik som spelades. Självklart gamla dängor som funkar överallt, men det var faktiskt helt skumt att se riktigt seriösa människor totalt rocka loss till 800° med Ebba Grön. Ganska snabbt infanns någon form av Fear and Loathing in Las Vegas-"this is Bat country"-känsla och partyt blev ännu roligare. Myra och jag stampade loss ordentligt på dansgolvet ända fram till sista låten då jag kommit till nivån "klättra i I-balkarna i taket". Men det fanns mer att hämta, och vid stängningsdags stod säkerhetsansvarig och delade ut bag-in-boxar till de som skulle på efterfesten. Jag fick två. En röd och en vit. Men jag visste bättre än att sätta i mig mer nu.

Efterfesten var lite av en mytisk varelse i början av kvällen. Den skulle ske, det visste alla, men hos vem? Det slutade med att samtliga kalasmänniskor gled ut ur festlokalen sent efter midnatt någon gång och helt enkelt följde den grupp av människor med flest bag-in-boxar till deras slutdestination. Det pågick en hel del spekulation men det slutade i ett rum på IKEAs hotell.

Ca trettio personer stormade ett tvåbäddars rum och det blev riktigt gemytligt. Efter ett tag gled jag dock ut och lade beslag på en soffgrupp som stod i någon form av vändplats i korridoren. Där fick jag snart besök av D och en till synes trevlig svart tjej. D pratade i telefon och tjejen sade något surt och irriterat rakt ut i luften och D säger "Och nu står det en arg amazonkvinna framför mig" varpå jag ramlar omkull av skratt. Amazonkvinnan var dock inte på humör och jag lyckades säkert uppröra henne ytterligare innan jag smet tillbaka in till efterfesten:
Inne i hotellrummet var det fortfarande fullpackat, och jag hamnade efter ett tag längst in till höger, där Anonym Person #3 sitter just nu, och bestämde mig där helt impulsivt för att lämna allt bakom mig och defenestrera mig själv (från bottenplan såklart, det kollade jag upp innan), och landade efter lite kravel i en buske av något slag. Kvällen slutade runt 03:00 efter lite rundvandring i den yra Älmhultsnatten.