Balkongnatt

Bartömning. Någon har tillverkat, gjort, framställt, producerat ljudet som övergångsstolparna ger ifrån sig utanför vårt fönster. Jag älskar det. Vem det än är så ska den personen belönas med polarpriset. Det är som att ha en stilla damm utanför fönstret, fylld med ett gäng slöa, pilska mekaniska ungkarlsgrodor som lite slappt och kladdigt beslutat sig för att rulla över på sidan och aktivera sin kväk-subrutin för att se om några villiga honor skulle irra sig förbi. Jag har saknat det här ljudet.

Det är lite som motsatsen till en väckarklocka. Det är stabilt och lugnande. Det är två ganska olika ljud med två olika takter för att hindra mig från att bli galen av en specifik ovälkommen rytm. Nu är det bara en nästan organisk trygg närvaro utanför fönstret som inte har något att göra med musik eller rytm. Det är lite som den framgångskänslan man får när man städar eller kryssar av saker man gjort. Ljudet stegar igenom vardagen och säger att varje tidsintervall är räknat och uppmätt, OK-at och avklarat.

För ett tag sedan hamnade jag i min favoritsituation, då man befinner sig i ett konstgjort sinnestillstånd och gör saker man normalt gör, men man gör dem således med en större inlevelse och uppfattar så många fler nyanser och innebörder av en så pass enkel ritual som att sätta sig på balkongen och läsa en bra bok i stearinljuset. Man känner sig som en konstant i en värld av irrationella tal, helt fryst och koncentrerad medans ens vänner, ens skyddslingar bara har det bra och bara lämnar en ifred, på ett positivt sätt. Man flyter in i författarens berättelsesfär och blir helt uppslukad av nyanser i ord, meningsbyggnader och harmonier mellan situationer och personer, medans de mekaniska grodorna kväker efter sina saknade musor.