Mon Dieu!

Ett tag har jag ämnat sätta upp en köksfläkt. Allt har liksom varit klart, väggen kaklad, kanalen var öppnad och den gamla luckan som tjänade som köksfläkt tidigare har tagits bort.

När jag till slut skulle sätta upp fläkten visade det sig att jag gjort en så kallad showstopper. Öppningen var placerad för långt ner. Det första större misstaget hittills på nästan ett års renovering. Inte illa tycker jag nu, men det tyckte jag minst sagt inte när jag upptäckte det...
"Fem tusen åt helvete" - tänker man, men piggnar snart till och inser att det bara är att bita ihop.

När jag väl flyttat kanalen (alltså; knackat bort kakel, slagit sönder tegel och grävt mig in i skorstenen) satte jag upp fläkten, och glad i hågen drog jag på den på högsta effekt. Katastrof!

Det var något ivägen:

Resultatet

I skorstenen fanns det tre proppar med kvistar och skräp från kajor. Nästan elva kilo kaj-bo blev det. Wikipedia säger: "Själva boet byggs av kvistar och gräs, samt fodras med strån, hår och ull.", och det stämmer bra.

Pappen på golvet var en fåfäng ansträngning.

Jag byggde lite olika verktyg under arbetets gång. Här ses en skrapa byggd av tre sammantejpade VP-rör med en gjutjärnskrok tejpad i ena änden. Funkade bra! En gammal gardinstång var riktigt behändig också, eftersom den kunde bockas för att smöjas in i kanalen, så att säga.

Här är en av "avsatserna" som jag stötte på. Den gamla Sony H1-an fick agera inspektionskamera flera gånger, eftersom kökskanalen har en liten knix som gör det omöjligt för min gigantiska skalle att komma in och titta.

Köksfläktskanalen efter rensning. Dagsljus! Allt flygande damm i köket bara försvann helt plötsligt, vilket pekade på att skräpet ÄNTLIGEN var borta. Tittar man noga på originalet ser man att nätet över skorstenen är intakt!

En äldre avliden kaja hittades i det resulterande kaoset i köket. "Tell my wife i love her. Bury me like a hero!" var hans sista meddelande, ristade i teglet. Han skall få en statsmannamässig begravning med gevärssalut och gråterskor.

Kajans fru är säkert avliden sedan typ femtio år, men vi kan försiktigt smyga oss på kajungarna i sina bon på natten och viska beordrande ner i bråten: "Bygg inte bon i skorstenarna på Kullholen, då slutar det som för farfarsfarfar, och din mumifierade kropp hittas i en löjlig pose om ett halvsekel."