Ikon

En liten ikon, kanske till något forum eller nåt? Wacom-pennan för.. tja.. mitt jobb? Kofoten för husbygget, och boken för läsning som är en av de roligaste sakerna man kan göra i en säng.

Kulturell karta

Jag är sällan patriotisk på något sätt och anser i största allmänhet att länder är en ganska löjlig idé nu när det inte längre spelar någon direkt roll var man bor eller kommer från rent kulturellt. Jag har svårt att greppa vad nationalister skulle se hos just sitt land som skulle skilja det från något annat land och göra det överlägset på något sätt. Länder och stater ser jag som gamla traditioner som finns kvar bara för att de funkat hittills och de är den minst dåliga idén vi kommit på. Ibland kan det dock dra lite i hjärtesträngarna och man får en glansig blick när man tänker på sitt moderland och dess framsteg och fördelar, men bara ibland:

Det du tittar på nu är en karta som på ett högst förenklat tvådimensionellt sätt visar skillnaden i värderingar mellan olika länder. Den har säkert fel. Det kan vi utgå från. Men den visar i alla fall de nationella egenskaper som får hjärtesträngarna att spela lite extra när jag tänker på just den administrativa yta jag är född och uppväxt i.

Så; Heja Sverige, fosterland, etc.

Bomber under skolbänkarna?

Dessa människor bekräftar min hypotes om att mänskligheten är fullkomligt och oåterkalleligt förlorad. Exempel på motsatsen någon?

Fallout 3, seal of approval

Spelserien Fallout har alltid legat mig extremt varmt om hjärtat, och några timmar in i Fallout 3 kan jag definitivt säga att jag inte är besviken.
Lite bakgrund för de som inte orkar ta reda på det själva:

Spelet går utspelar sig i en tänkt alternativ verklighet där 50-talets kitschiga framtidsvisioner om automatiska köksrobotar och medicinska framsteg blandats med senare tiders dystopiska visioner om en värld efter ett omfattande ca 20-sekunder långt kärnvapenkrig mellan - i det här fallet - Kina och USA.

Den del av befolkningen som hade råd och tid låste in sig i smart marknadsförda underjordiska valv i varierande storlek. Nu, 200 år efter kriget, stiger du ut från Vault 101 och stapplar in i den strålskadade ödemarken där mänskligheten levt och utvecklats till något alldeles främmande för spelets huvudperson sedan bomberna föll. Huvuduppdraget är att leta efter din far och ta reda på varför han öppnade dörren och flydde från Vault 101, men du kan göra i princip vad som faller dig in.

Spelets handling påminner mig väldigt mycket om boken K-dagen av Whitley Strieber och James Kunetka, och enormt mycket om låten A hard rain's gonna fall av allas vår Bobby Dylan:

.. till den milda grad att jag tror att den låten var lite av en inspiration till de som startade Fallout-serien. "Heard the roar of a wave that could drown the whole world" liksom. Första gången jag hörde den var en sån aha-upplevelse att jag var tvungen att sätta mig ner och lira igenom Fallout 1 och 2 igen.
Slutdelen är bäst:

And what'll you do now, my blue-eyed son?
And what'll you do now my darling young one?
I'm a-goin' back out 'fore the rain starts a-fallin'
I'll walk to the depths of the deepest black forest
Where the people are a many and their hands are all empty
Where the pellets of poison are flooding their waters
Where the home in the valley meets the damp dirty prison
Where the executioner's face is always well hidden
Where hunger is ugly, where souls are forgotten
Where black is the color, where none is the number
And I'll tell it and think it and speak it and breathe it
And reflect from the mountain so all souls can see it
Then I'll stand on the ocean until I start sinkin'
But I'll know my song well before I start singin'
And it's a hard, it's a hard, it's a hard, and it's a hard
It's a hard rain's a-gonna fall.

Civila, barn, mördade i Syrien

"We have always been at war with eurasia"

Tydligen har USA expanderat sitt krig till Syrien nu också.
Wikipedia:

International law recognizes only two cases for a legitimate war:

1. Wars of defense: when one nation is attacked by an aggressor, it is considered legitimate for a nation to defend itself against the aggressor.
2. Wars sanctioned by the UN Security Council: when the United Nations as a whole acts as a body against a certain nation. Examples include various peacekeeping operations around the world.

Alltså: Bara två tillfällen finns då krig kan "godkännas" enligt internationell lag: I självförsvar och om FN:s säkerhetsråd godkänt det och agerar som en enad front mot en särskild nation.
Inget av de två kraven för "lagligt krig" har uppfyllts. George Bush med vänner, gå till fängelse utan att passera gå.

Om 100 år kommer man i skolböckerna att se tillbaka på den här tidsperioden som helt galen. Vi är 6,733,867,928 människor på jorden, hur kan vi låta en handfull tyranner hindra vår utveckling? Hur svag är den mänskliga hjärnan om den inte kan filtrera sån här skit?

Orsak och verkan

Hemsk bild stulen från drevet.se

Jag letar med ljus och lykta på google och i diverse kolumnisters repertoar efter spåren av en debatt om älgjakt (eller jakt i allmänhet) och dess inverkan på redan våldsbenägna människor. Man kan inte undgå debatten om tvspel och huruvida de trubbar av ungdomar och inspirerar till våldsbrott. Min ovetenskapliga tes angående tvspelen, i korthet, ser ut såhär:

Felaktigt:
Frisk person + Våldsamma tvspel => Störd person => skolskjutning
Också felaktigt:
Störd person + Våldsamma tvspel => Frisk person
Rätt:
Störd person + Våldsamma tvspel => Störd person => skolskjutning
Rätt:
Frisk person + Våldsamma tvspel => Frisk person

Var är debattsidora fyllda med inlägg från oroade människor som undrar om jägarförbundet uppfostrar en arme av potentiella mördare och skolskjutare? Det skulle ju vara i enighet med pressens och allmogens stolta tradition; att helt missa poängen och dra felaktiga slutsatser. Om tvspel nu uppfostrar mördare borde ju älgjakten göra det också?

Eller varför inte värnplikten, som officiellt uppfostrar mördare, för sveriges bästa förstås.

Allvarligt talat borde man kanske titta på orsakerna bakom våldsbrott och inte symptomen de våldsamma personerna uppvisar. Våldsamma personer drar sig till våldsam underhållning. Det innebär inte att alla som konsumerar våldsam underhållning är våldsamma personer. Samma som det klassiska tricket:

- Alla puckon gillar sport!
- Men jag gillar ju sport! Och jag är inget pucko!

Spöken och andar

I Dala-parodihumorkanalen Sveriges Radio P4 Dalarna diskuteras som bekant en hel rad ämnen, ofta av människor som inte har en aning om vad de talar om. Jag råkade i en spasmisk reflex skicka in ett mail till redaktionen idag, i reaktion på en hejdlöst underhållande "diskussion" som pågick angående spöken och andar och andra tokigheter. Tydligen var jag en av de få (den enda?) som skickat in ett läsbart mail i försvar av rationellt tänkande, och fick det ack så viktiga sista ordet.

Som alla vet har snittkonsumenten av P4 Dalarna ett minne som rymmer max 851 kilobyte:
spoken-centralen.mp3 [851kb]

Victory for Earth!

Macbook Post-Mortem

Radioteatern ger: Macbook Post-Mortem

I ett hus fullt av virke, damm och verktyg sitter en människa och tittar på vad som är kvar av en Mac. Han visste att det skulle sluta såhär, men inte så snart. Bara två år efter den komplicerade födseln är datorn helt död. Det första som hände var att skärmen var helt svart när han öppnade locket första gången. Bara skuggor av den trevliga välkomstskärmen syntes, den fanns där men det var som om den inte riktigt trodde på sig själv tillräckligt mycket för att tändas.

Datorn åkte besviket tillbaka till Apple i lådan den kom i och den långa väntan på en ersättare började. Någon vecka senare dök den upp, en utmärkt fungerande identisk tvillingbror till den första. Allt var frid och fröjd och bytet från stationär XP till portabel OSX var härligt. Det var som när han gör ren sina glasögon och kommer på att de varit flottiga och dammiga.

Han flyttade till Småland ett halvår och laptopen följde med i väskan på tåget och fick sig tusen smällar och tusen repor. Det gjorde ingenting. Datorn var den första revisionen, med alla tillhörande barnsjukdomar, så plastskivan med tangentbordet och styrplattan gulnade. Någon hade blandat en batch plast fel någonstans, så en viss, ganska stor, procent av datorerna drabbades av en ful gulnad där händerna vilar. Ett utbyte senare så var datorn fin igen. Dagarna gick i Småland, och efter ett tag visade det sig att batteriet hade en laddning på runt 120%, vilket verkade underligt för en lekman.

Strax efter dog batteriet helt. Efter lite rundringning och jagande av kontakter på den dåvarande arbetsplatsen IKEA blev datorn lagad under garanti. Allt var frid och fröjd i nästan ett år. Skärmen visade tecken på att ha någon form av glapp; den ändrade ljusstyrka som om någon satt och rasslade på ljusstyrketangenten. "Ingen idé att väcka den Bjaern som sofver" tänkte ägaren, och lät bli att åtgärda detta. Garantin hade ju gått ut, och problemet inträffade inte så ofta. Ett par månader senare visade det sig att batteriet återigen avlidit. De små söta LED-lamporna på batteriet som visar laddningen var helt svarta även fast datorn visade att batteriet var fulladdat.

Någon gång vaknade batteriet till liv igen, till ägarens stora upphetsning och glädje, men dog lika snabbt igen som om det tillfälligt glömt bort att det inte ska fungera. En vana som trots det fanns kvar var att sätta datorn i viloläge, som kräver ett fungerande batteri. När ägaren nonchalant lade igen skärmen var han dock tvungen av Samvetet att även rycka ur strömsladden (som numera följde datorn överallt som en pinsam lillebror) ur väggen. Ibland skedde detta lite för tidigt, vilket för en dator på väg att somna (skriva allt från det flyktiga RAM-minnet till den mer permanenta men känsliga hårddisken) är ungefär samma sak som att våldsamt rycka undan en ryamatta under en berusad person och sedan gå fram och sparka honom hårt i skrevet och stjäla hans flickvän.

Detta ledde till ett sammanbrott i datorns inre som ledde till att ägaren en dag möttes av en blinkande mapp-ikon istället för äpplet när han skulle slå på sin dator. Ingen fara tänkte han lugnt för sig själv, och försökte gå ut i kommandotolken för att köra fsck, filesystemcheck. Något har säkert gått sönder på disken, men det går säkert att sätta in den i en annan mac och göra backup på hårddisken och köpa en ny. 60 gigabytes är ändå ganska lite. Men tangentbordet svarar inte, så startsekvensen kan varken avbrytas eller lockas läsa från optisk media.

Ingen fara tänkte ägaren igen. Det är bara att låna ett USB-tangentbord och stoppa det i datorn och köra fsck. Om han kunde rädda informationen på disken slipper han i alla fall förlora allt han har. Men ingen av kontakterna fungerar. Kall panik drabbar ägaren. Nu återstår att gräva fram disken ur datorns döda inre och sätta den i en liknande laptop för att göra ett sista försök att rädda ägarens kompositioner, bilder, texter, minnen till en extern hårddisk. Chansen finns nämligen att det är ett massivt el-fel som drabbat datorn, och inte en fysisk skada på själva hårddisken. Problemet med den blinkande foldern kan ju bero på en död hårddiskkontroller, och inte själva hårddisken.

Någonstans innanför det vittrade plasthöljet fullt av sprickor och repor vilar en hårddisk med 15 gigabyte noggrant hopsamlad sällsynt musik, tusentals personliga bilder, statistik från två års användning, en diskret mapp som heter "kärlek" med några utvalda gigabyte filmer och bilder, en mapp med texter skrivna och sparade just då nöjeskurvan på kvällen sträckt sig som högst, då promillehalt, sällskap och omgivning legat i fas. En annan kväll satt användaren i sin säng och lade in texter i iTunes till VARJE låt Legendary Pink Dots gjort. Det är ca 80 skivor. Inlåsta på disken.

Det som kvarstår nu är väntan på tillfälle att ersätta den trasiga maskinvaran. Suck.

Specialisering är till för insekter

Ganska ofta de senaste månaderna har jag fått en viss fråga som jag visserligen kan förstå men som slår mig som ganska fantasilös. Man står och pratar om allt från att panela om, bygga ut, lägga nya golv och tak till att tapetsera ett rum, och någon ställer den obligatoriska frågan: "Har ni hjälp då?".

Klart vi har hjälp! Vi är två personer! Hela internet, alla bokhandlar och den mänskliga befolkningen står till tjänst med goda råd och information, om man vet vem man ska fråga. Det man inte kan får man lära sig, om inte genom att läsa på så åtminstone genom att göra fel och sedan göra rätt.

Robert Henlein skrev en gång i en roman:

"A human being should be able to change a diaper, plan an invasion, butcher a hog, design a building, write a sonnet, set a bone, comfort the dying, take orders, give orders, solve equations, pitch manure, program a computer, cook a tasty meal, fight efficiently, die gallantly.
Specialization is for insects."

Specialisering är till för insekter.

En dröm, i vilken jag frågasätter makten och är med om en besynnerlig tilldragelse

Alexander ska gifta sig. En stor fest hålls på älvudden där Gagnefs kyrka ligger. Det är sent på natten och alla är riktigt fulla och rumlar runt i den sandiga sedimenten längs branten vid älven. Stora partytält delar ut öl och vin, och den bästa musiken spelas i högtalare i hela området. Det verkar helt enkelt som om kyrkogården blivit ett litet privat festområde.

Jag fotograferar för fullt med min nya EOS som just denna afton verkar ha alla inställningar precis korrekt justerade, för alla bilder blir helt perfekta hur full jag än är.

Bruden är försenad, men anländer i mörkret (bra bilder i alla fall) insladdande på festområdet i en mörkröd Hummer h3.

Alex är klädd i en vit kavaj med guldfärgat bladmönster och vita matchande byxor som glimmar i silver, men han verkar inte bry sig nämnvärt, så han går ner på ett av sina knän lite då och då och smutsar ner byxorna med sanden. Jag hjälper honom att borsta av sanden och räta upp honom lite. Han har en vanlig t-shirt under och jag knäpper hans kavaj så att han ser lite mer ut som en brudgum.

Kyrkan, som är nedgången och målad i mörkt grönt och brunt, fylls långsamt med folk, och jag börjar bli lite smått irriterad, för min kamera är helt fylld av sand från älvkanten. Jag skruvar av objektivet under prästens inledning och tittar ner och ser att spegeln inne i kamerahuset är helt igensatt med sand. Kameran har ett sigma 17-70mm, men zoomar till ungefär 300mm i alla fall, men det går kärvt, för sanden har letat sig in i objektivet också. Jag tar kort på prästen när han pratar.

Jag står nu på balkongen, som är rutten och svajar nämnvärt. Jag puttas framåt av de som sitter ner tills jag står framme vid räcket på en liten balkong. Räcket är bara helt på framdelen och jag håller i mig med hela ena armen medan jag har lindat kameraremmen runt högerhanden och fotar för glatta livet.

Plötsligt märker jag att prästerna (de är några stycken, ledda av en pråligt klädd huvudpräst) utnyttjar tillfället att predika om gud och hur alla som kritiserar auktoritet av naturen är likställda med djävulen och att "Han den där som gjorde den där filmen Bowling for Caroline, han hette Marilyn Moore, han var full av skit, etc etc".

Plötsligt känner jag mig tvungen att ta till orda. Jag kan inte hålla tyst även om jag fram tills dess lyckats hålla mig. "Ni vet inte vad ni pratar om! Han heter Michael Moore, och må vara full av skit, men han har inget med religion att göra. Ni går bara maktens ärenden och i brist på en troende befolkning har ni vänt er mot den upplysta medelklassen och beter er som ett gäng Talibaner!".

Prästerna blir rasande och det går en våg av ansikten som vänder sig om och ler förväntansfullt mot mig. Vad ska hända nu? Jag känner mig inte direkt välkomnad i guds hus av prästerna, och de börjar säga mitt namn högt i början av varje mening innan de fortsätter med nedlåtande ord som har att göra med min kunskap om kyrkan och religionen. De förebrår mig för att jag avbrutit "vigseln" och börjar prata högt i munnen på varandra om mina tillkortakommanden och bristerna i min logik. Tjattret stiger till ett Babel och kyrkan vibrerar av deras kompakta vägg av kritik.

Jag börjar klättra omkring i trapporna medan jag skriker "NI FÅR VÄL FÖRLÅTA MIG DÅ!" och drar mig mot de stora grönbruna portarna som leder ut i natten.

Väl ute sätter jag mig ner vid den sandiga och gräsbevuxna älvravinen och spanar tyst ut över älven mot Nordbäck. Det är så tidigt på morgonen att solen redan gått upp, men den har gått upp framför bergen och ladorna istället för bakom dem, och rör sig i fel riktning medan den lyser svagare och rödare än ett glödande kol. Ljuset från solen når knappt marken och man ser alla protuberanser, solfläckar och solvinden från den klart och tydligt. Jag tar många kort och tänker att det här var en högst besynnerlig tilldragelse. Jag måste berätta för 3z när jag vaknar...

Solen flämtar till som ett lysrör, snubblar, och faller upp i rymden som en kula som rullar av ett bord med omvänd gravitation.

Exhibit B

Vidare bevis på Radio Dalarnas Redneck-inriktning hördes idag vid 08:30-tiden:

"Cause I'm a redneck woman
And I ain't no high class broad
I'm just a product of my raisin'
And I say "hey y'all" and "Yee Haw"
And I keep my Christmas lights on, on my front porch all year long
And I know all the words to every Charlie Daniels song"

Finns det på allvar kvinnor i Dalarna som identifierar sig med sånt här skit? Snart börjar vi med tractorpulling, lynchningar och korsbränning också.

Ok att dalarna har en lång tradition av misstänksamhet mot auktoritet och motstånd mot yttre styre, men någonstans måste man ju inse att vi snabbt tillbakabildas till någon slags antiintellektuell bakgård fylld av bilintresserade unga män och deras undertryckta flickvänner. När vi flyttar är jag glad att jag hamnar lite närmare Falun som åtminstone står ut lite som kulturstad i jämförelse med resten av dalarna.

"Radio" Dalarna

Jag sitter i den ytterst besvärliga sitsen att vara en smyg-musik/media/smakneurotiker som är tvungen att lyssna på Radio Dalarna hela dagarna. Jag skulle gärna sluta skriva här och invänta de empatiska kommentarerna från mina medlidsamma läsare, men för de som ännu inte förstår eller kanske inte vet vad Radio Dalarna är kan jag förklara.

Radio Dalarna är från början en komediserie som Sveriges Radio tog fram i hemlighet för att skoja med den typiske dalmasens dialekt och lite bonniga attityd. När ingen i dalarna uppfattade att hela kanalen var ett skämt bestämde sig SR för att det var för pinsamt att berätta detta och fortsatte sända som om inget hade hänt. När det dessutom, på en kickoff i Tällberg, visade sig att de dalmasar som man med skrattet bubblande i magen anställt inte heller förstod att det hela var ett skämt beslöt man sig i samråd med regeringen för att skjuta till mer pengar till nyanställningar och utvidgning av kanalen för att försöka släta över fadäsen.

Snart skulle den första riktigt stora utmaningen för Radio Dalarna uppenbara sig. Vargfrågan. Efter interna konflikter beslöt man sig för att programledarna till varje pris skulle hålla sig otroligt neutrala, men nämna vargdebatten så ofta man kom undan med det. Sedan skulle diverse vargnazister släppas igenom i debatt och intervju och ytterligare bidra till parodin av dalmasarnas intellektuella förmåga. Liknande taktiker infördes i kvinnofrågan och miljöfrågan.
För att öka lyssnarantalet köper man också in den allra senaste musiken från vinnarna av Idol och ersätter arkivet med det som blev kvar mellan en krock mellan en lastbil från Bert karlssons countryöverskottsbolag, en långtradare full med 80-talshits och en personbil som för tillfället hade sex backar LP skivor med "Köppäbävisan" och andra tokroliga lustifikationer med dalaanknytning. Det hela köptes till vrakpris från Ronny, en trogen lyssnare som av en händelse rullade förbi olycksplatsen i sin epa-traktor och kunde ta tillvara musiken.

Detta är anledningen till att man får in mer musikalisk variation på ett 128Mb usb-minne än vad man har i hela Radio Dalarnas arkiv. I Januari 1992, i ett DJ-battle mellan Radio Dalarnas musikansvariga och en "Casio Kidz Tone Bank 500"-keyboard utan strömsladd, dog tre personer ur radiokanalens lag medan resten behövde vård hos terapeut. Två tog sig aldrig riktigt ur chocken.

Från och meeeed... NU!

Från och meeeeeed... NU! är Borlänges S-politiker bloggare. Som av ett trollslag vaknade samtliga en morgon med nya insikter när det gäller filosofin om det öppna samhället och transparent uppbyggnad av makten. "VI MÅSTE BLOGGA!" skrek de när de vaknade upp ur en svettig mardröm om att lämnas i vägrenen, omkörda av IT-samhället. I linje med att alla mediatyper smälter samman (tv-kanaler som är webportaler, tidningar som är internet-tv-kanaler) äntrar nu politiken samma scen. Jag kan bara föreställa mig hur mötet såg ut när tio gubbar i flanellskjorta eller kavaj välkomnar ombudsmannen dagen därpå. "Nu är det dags! Nu tar vi steget ut i cyberspace! Alla s-besserwissers skall nu introduceras till det fenomen de bör känna sig som hemma i: Blogosfären".

Detta grundmurar bara min tidigare åsikt om Web 2.0 och allmogens intåg i informationssamhället. Låt oss välkomna våra nya rekryter till den nya världen med öppna armar, och förlåt dem deras nybörjarmisstag, såsom ock de förlåta oss våra röster på Piratpartiet.

(Och nej, jag orkar inte rita ordentliga pratbubblor den här gången.)

Paradigmskifte, ett fint ord

Det sker ett underligt paradigmskifte*. Vanligt folk utan teknikintresse har börjat använda sidor som Facebook, och tycker om det! Folk man aldrig hade sett på någon annan sida finns nu i en stor del av fallen tillgängliga på Facebook.
Sidor som Facebook är inget nytt för mig som ganska van datoranvändare. Jag och miljoner andra har sett liknande sidor svälla upp och fastna i något slags tak där målgruppen helt enkelt tar slut. Nyhetsvärdet är slut och de som skulle använda sidan finns redan där eller skiter i den. Den brinner inne helt enkelt.

Någonstans har nu två linjer i ett diagram korsats, den ena beskriver en uppåtgående svagt logaritmisk kurva och representerar X, storleken internet har i allmänhetens medvetande. Den andra linjen är en nedåtgående logaritmisk kurva som beskriver talet Y. Talet representerar den samlade svårigheten att använda datorer, svårigheten att registrera sig på en sida som facebook, sannolikheten att hitta någon man känner på Facebook, och liknande. Y står helt enkelt för krånglet.
När dessa två linjer korsas så kommer det obönhörligen leda till cirkus. Någon IT-professor uttalar sig i media, vilka även skriver om antivåldsgrupper på Facebook, identitetsstöld, etc etc.
Allmänheten ramlar in helt enkelt, högljudda, med smutsiga skor och en lite smygintresserad blick. De skickar vampyrinbjudningar och uppmaningar att lägga till löjliga små applikationer med nallebjörnar på våra personliga sidor. Med dessa möjligheter, och 100 personer i kamratlistan, genererar medelsvensson mer spam i min inkorg än den genomsnittliga ryska internetmaffian.

Det är inte lika illa som "September that never ended", som syftar på September '93, då alla oerfarna America Online (AOL)-användare släpptes in på Usenet och rörde om i dess finstämda system av oskrivna regler om hierarkier och etikett, men det har vissa likheter. Människor som inte har någon aning om hur man gör sig förstådd på internet släpps loss med kraftfulla verktyg, som ett gäng babianer med DAMP i en nyputsad bilverkstad.

Dilemmat är uppenbart. Y, alltså svårighetsgraden av bl.a internetapplikationer, kommer att sjunka till följd av den fullständiga implementeringen av Web 2.0, användbarhetifieringen av internet. Detta tal är kopplat till en rundgång i systemet och leder till att X i sin tur växer. Bidragandet och utbytandet av vanliga människors material leder till att fler människor dras till de samlingspunkter där detta sker, t.ex Facebook. Problemet är att dessa vistas i en "lokal" som konstruerats av människor med vinstintresse. Precis som i "September that never ended" måste erfarna användare helt enkelt samsas om platsen med de nya, och ömt lotsa dem in i den "nya" världen. Vi får helt enkelt stå ut med att de står och gapar i ljuset från teknologins överlägsenhet och tror att de upplever något som ingen sett förut.

* Löst använd term.

Nattvarden. del 1

Det här är en liten historia jag började skriva på runt 2005, men jag tog mig aldrig tid att skriva färdigt, så den har legat på min blog, opublicerad. Nu filade jag lite på den och tänkte börja så smått. Den har inget med min vetenskapliga övertygelse att göra. Se den som lättsam satir eller nåt:




Nattvarden
del 1

Jesus och lärjungarna låg till bords, för det gjorde man i Jerusalem på den tiden. Man låg ner, stödjandes på armbågen, på bänkar som ställts upp vid maten. Som så ofta konsumerades vin i stora mängder. Paulus och Judas var lite av gängets alkisar, de hamnade ofta i handgemäng med Fariséerna och hade i synnerhet dålig koll på sitt togatyg, vilket brukade generera ganska otroliga anmälningar om blottning hos de romerska garrisonerna runt om i Judéen. Det uppstod en lite tryckt stämning när Judas och Paulus dök upp till festen (alltid tillsammans), eftersom de båda samtidigt kastade sig över högen med mat, då ett mindre argument uppstod som bara kunde lösas med att Jesus slog sin taniga men minst sagt auktoritära näve i bordet och bad dem sitta ner, ty sådan dekadens tolererades först senare på kvällarna, men Judas och Paulus hade som vana att förfesta hemma hos Judas i Keiroth, en stad i östra Judéen, så de var oftast några timmar före då de dök upp.

Festen gick från fas ett - vilket är anländandet av gästerna, lustiga tillrop mellan vänner och lågnivåkaos - till den tryggare och mer monotona fas två, där vännerna lagt sig ner och fått tag på något att förtära. Jesus spanade ut över den pågående festen som om han letade efter någon, men han visste redan att alla var här, och personen han letade efter ligger vid hans vänstra sida, och var just då upptagen med att berätta en särskilt hårresande historia om Matteus friarstråt i Kaanans land. Jesus såg lite trött på medan historien utvecklades på munter uppmaning av de övriga festdeltagarna till en fantasifull resa vars händelser saknade grund i modern kroppsvetenskap och medicin. Hur kunde han till exempel deflorera alla oskulder i Uruk TVÅ gånger på en vecka, när det stod ganska bestämt i böckerna att varje flicka har blott ett hymen att ge? Jesus skakade på huvudet och lät berättelsen bygga upp till dess ofrånkomliga crescendo, en vild orgie bland efesier och filisteer, där Matteus som vanligt flätar in sitt favorit-orgietrick, när han spiller sin ejakulat i friska mått över deltagarna medans han lovar: "Barmhärtighet, frid och kärlek åt er i allt rikare mått!".

Ingen visste vilken omgång det var, men vin bars fram av tjänarinnorna i huset, deras ben var lena som polerade olivstammar under deras kjolar. Judas blick fastnade plötsligt en lång bit bort och en av apostlarna var tvungen att fråga honom två gånger om han ville ha en hel bägare eller bara en kopp vin. Judas verkade inte besvärad av frågan utan nickade bara frånvarande och flyttade sin bägare närmre vinkrukan.

"Jag måste bajsa" muttrade Judas tyst efter ett par minuters inåtvänd kontemplation, och flera av apostlarna nickade instämmande. De visste vad detta betydde, och satte igång med förberedelserna för Judas kollaps.

"Judas kommer nog aldrig lärt sig att kontrollera sin törstiga strupe" skrattar Petrus när de kommit tillbaka från olivlunden utanför festlokalen där de dumpat en Judas, stinkande av uppstött vin och osyrat bröd. Jesus, som suttit tyst ett tag vände sig till sina trogna lärjungar och sade:
"Hörni, kan jag få säga en grej!"
Lärjungarna lade sig ner. En spontan dans hade uppstått när de kom in genom dörren, men den falnade nu och apostlarna rättade till sina tyger och torkade sig om munnarna och lade sig ner.
Jesus pockade upp en kalk från högen av andra dryckeskärl och sträckte sig efter ett osyrat bröd som låg i mitten av rummet på duken av kamelhår. Alla såg på medans han gjorde något de gjort tusentals gånger innan (bara det året), han hällde med stor möda och skakiga händer upp en redig liter vin i kalken han hittade och ställde ner den för att ställa tillbaka vinkrukan. Plösligt vacklade han till och krukan glied ur hans hand och krossades vid hans sandalprydda fötter. Alla skrattade när Jesus vita toga blev nedstänkt med vin varpå Jesus log fromt och skrattade med de andra, hans armar utsträckta i en gest som sade "Oj, så klantigt!". Menande blickar utböts över de dignande låga borden; Jesus hade gjort det igen!

När Jesus viftat bort den lilla incidenten med några invecklade liknelser och med att försöka visa hur nykter han var genom att gå på en rak linje och misslyckats tystnade lärjungarna igen, de väntade på det Jesus hade att säga. Han låg ned och tittade på sina kamrater.
"Vi har ju känt varandra länge allihop, eller hur?"
Lärjungarna skålade och höll med med hurrarop och fräcka busvisslingar.
Jesus såg lite irriterad med överseende ut:
"Inte 'känt' i den bibliska meningen alltså, utan vi har varit vänner!"
Mer sobra bifall kom från skaran runt Jesus, som nu kämpar för att fokusera.
"Jag skulle vilja att ni grabbar gör en sak för mig... Kolla såhär alltså..."
Jesus tog upp brödet och vinet, spillde lite mer på sin särk.
"Om man ser det här brödet som min kropp liksom.. och vinet som mitt blod.. förstår ni?"
Skaran tittae på varandra och nickade långsamt. Nu var Jesus definitivt påväg att bli utburen i olivlunden själv, men de lät honom hållas.
"Jag vet vad ni tänker, men lyssna färdigt... Min pappa vill att ni istället för att gå till Ishmaels gård och döda hans får när ni vill dyrka mig så ska ni istället äta bröd och dricka vin!"
Vilda rop och bifall steg från apostlarna då de skålade, en sång fattade eld i den bakre delen av rummet och spred sig snabbt, och snart var Jesus med i kören också, och skrek för fullan hals.

"Tycker du att graven är för djup, nå välan så ta dig då en sup. Ta dig en dito en dito två dito tre, så dör du nöjdare."

"Får man ta åsnan med sig in i himlen?"

"Tänk om jag hade kristi blod uti ett snöre kring halsen!"

Timmarna gick, festen falnade till en introspektiv slummer.
"Någon av er kommer att förråda mig innan solen går upp."
Matteus, som frustat och skrattat fram till nu visade för första gången sitt allvarliga ansikte.
"Det är väl inte jag?"
"Nej, det är någon annan" sade Jesus dimmigt, hans ögon var vingligt riktade in i mot den vitputsade väggen som var prickig av vinstänk och belystes av de flämtande oljelamporna i rummet.

Balkongnatt

Bartömning. Någon har tillverkat, gjort, framställt, producerat ljudet som övergångsstolparna ger ifrån sig utanför vårt fönster. Jag älskar det. Vem det än är så ska den personen belönas med polarpriset. Det är som att ha en stilla damm utanför fönstret, fylld med ett gäng slöa, pilska mekaniska ungkarlsgrodor som lite slappt och kladdigt beslutat sig för att rulla över på sidan och aktivera sin kväk-subrutin för att se om några villiga honor skulle irra sig förbi. Jag har saknat det här ljudet.

Det är lite som motsatsen till en väckarklocka. Det är stabilt och lugnande. Det är två ganska olika ljud med två olika takter för att hindra mig från att bli galen av en specifik ovälkommen rytm. Nu är det bara en nästan organisk trygg närvaro utanför fönstret som inte har något att göra med musik eller rytm. Det är lite som den framgångskänslan man får när man städar eller kryssar av saker man gjort. Ljudet stegar igenom vardagen och säger att varje tidsintervall är räknat och uppmätt, OK-at och avklarat.

För ett tag sedan hamnade jag i min favoritsituation, då man befinner sig i ett konstgjort sinnestillstånd och gör saker man normalt gör, men man gör dem således med en större inlevelse och uppfattar så många fler nyanser och innebörder av en så pass enkel ritual som att sätta sig på balkongen och läsa en bra bok i stearinljuset. Man känner sig som en konstant i en värld av irrationella tal, helt fryst och koncentrerad medans ens vänner, ens skyddslingar bara har det bra och bara lämnar en ifred, på ett positivt sätt. Man flyter in i författarens berättelsesfär och blir helt uppslukad av nyanser i ord, meningsbyggnader och harmonier mellan situationer och personer, medans de mekaniska grodorna kväker efter sina saknade musor.

En pixel på någon annans karta

Insåg en sak idag när jag promenerade i den extremt kvalmiga Älmhultskvällen med min frukost i en Konsumkasse:

Vem man är och var man än är så är man en pixel på någon annans karta. Det är inte negativt på något sätt, men perspektivet är hälsosamt tror jag. Rent tekniskt: Om du tar en helt vanlig karta över t.ex Sverige, zoomar ut den så att den täcker din dataskärm och markerar en pixel som röd; jag har glömt mycket om tangens och vinklar och sfärer, men med tanke på berg, hus, träd och andra faktorer så skulle troligtvis allt du såg vara färgat rött om du råkade befinna dig på just den punkten i kartan. Det gäller förstås även andra aspekter av livet förutom den fysiska, men det hoppas jag inte att jag måste förklara för er.

Igår var jag vid posh-kvarteren vid Turning Torso i Malmö och drack öl bredvid helrörs-beställande fnittriga silikon-40-åringar som bar solglasögon med speciella ytor där produktnamnen skall stå.

Dior.

Armani.

Max Mara.

Gucci.

Jag frågade mitt underbara sällskap vilken funktion dessa människor fyller där de sitter med sina dyra kroppar bland sina motorbåtar nedanför sina 10mkr-lgnhtr. Vad tillför de våran kultur? Är de bara som någon slags prästerskap som vi helt enkelt skulle kunna sluta lyda? Och varför fejkar man en husbåt? Bygger in den mellan två låga broar, svetsar fast den i kajen, gör den så hög att den skulle blåsa omkull vid minsta rykte om sidvind? Jag valde att beskriva dessa tre husbåtar vid kajen vid TT i Malmö som en fin parabel till västvärlden och de mål och förebilder vi valt. Mitt sällskap tyckte jag hade fel, för visst skulle jag väl bo i en husbåt som den om jag fick den gratis?

Ja. Antagligen skulle jag ju det.
Jag är ju uppvuxen med samma förebilder som alla andra.
Jag vill ha deras karlars kroppar att ligga med deras kvinnor med och äga deras mark och leka med deras prylar.

Frågan är varför? Varför sätter vi dessa människor på en piedestal och dyrkar deras liv som om det vore det bästa man kan uppnå? Vill dom ens detta? Det är ju en konstruktion, det är fejk alltihop och de är ilurade av oss trastfolk att de har uppnått något och att de borde se ner på oss för att vi inte gjort det.

Mycket händer för att man vill det, och man kan fråga sig om vi är masochister som skapar idoler som dessa.

I t.ex Egypten, Indien, Babylonien, Sydamerika har det funnits kulturer där det vi nu kallar matematik och fysik var religion och det högsta man kunde ägna sig åt. Allt vi vet grundas på vad dessa samhällen producerade. Vad ska framtida kulturer lära sig av oss? De kommer hitta 0.00000000005% användbara nedtecknade framsteg och resten Paris Hilton. Genetisk evolution går ut på att en organism spammar miljön med så många och så anpassade kopior av sig själv som möjligt. Detsamma gäller bevisligen för memetisk evolution, och ägarna av de inoperativa husbåtarna har på en undermedveten nivå insett detta innan vetenskapen och icke-idiotin kunde anpassa sig för att spamma sina värderingar på liknande sätt. Kanske är ägarna till de missanpassade husbåtarna de enda som är anpassade för att leva vidare när genetiken så gott som spelats ut och de brunbrända, mätta, lyxigt slentriankåta Mercedeskaptenerna blivit först in, etta, och ensamma på memetikens slagfält.

------

Jag måste dock påpeka att gårdagen var den absolut bästa dagen jag haft sedan jag flyttade ner till Älmhult. Nästan magisk på något sätt.

Sommarfesten

Företagsfester brukar ju, som alla vet, vara bra/dåliga förevändningar för tveksamma nya bekantskaper med oklara grunder och ohämmad fylla. Jag kan glatt meddela att företaget som betalar min lön inte är något undantag!

Kvällen inleddes med en petit förfest hemma i Myras oklanderligt inredda nya lägenhet. Gästerna var jag, Myra och nästan hela hans 3d-avdelning tror jag, ruskigt trevliga killar! Vi introducerade dem till Nintendo Wiin och såg på när deras ögon lyste som barn på julafton och Nintendo fick minst två nya fans. Hade bara tid med ett glas vin och några morötter innan det var dags att gå vidare till den riktiga festen. Vi gick ett par hundra meter och kom fram till en liten sänka i stadens annars platta geografi, där man tydligen öppnat locket på en stor flaska mediafolk och knäckt vakuumförpackningen på en låda med chefer och liknande personer och helt enkelt fyllt upp sänkan till max. Strö över lite roddare, spända förväntningar på kvällen och två eller tre alldeles för tidiglagda fyllor så har du en rätt bra beskrivning tror jag. (Fick vad jag misstänker var ett försök till samlags-ögon av en dam i röd klänning som vinglade och skrikfnittrade på ett ganska obekvämt sätt).

Sommarfesten (den uttalas nästan alltid som om den hade stor bokstav), ägde rum i en lokal mitt i stan (Den kallas Verkstan, eller Wärkstan, eller nåt annat, välj själv). Det är en festlokal med raggartema. Det ligger vinterdäck på logen och DJ-båset här en fräck läder-finish som baksätet på en.. Ja.. En bil..



Exhibit #1: En bråkdel av lokalens uppställda bord och en av minst två barer ifrån vilka det formligen kastades ut öl och vin på de uppskattande festbesökarna.
Exhibit #2: Ett imaginärt säkerhetsavstånd, här visualiserat av talangfulla grafiker.


Av någon anledning har ett av världens stilmedvetnaste företag inte förskonats från den dåliga vanan att hyra in trubadurer på festligheter. Man skulle kunna tänka att mediafolket vill dricka välkomstdrinken till lite modern House eller någon form av lounge-ambient-tech-IDM-sak, men även här, precis som i övriga Sverige hyr man in Skoter-hasse med sin steelguitar som får gamla elvis-dängor urkramade ur sig. Inget ont om trubaduren som person, men som säkerhetsradien visar var musiken inte särskilt tilldragande.

Jag kom fram till att jag trots mina farhågor har lärt känna oväntat många människor på företaget. Jag antar att arbetet drar till sig en viss typ av människor, men jag förvånas ändå över hur många som är så trevliga, och hur många som heter Marie, och Linda. Det finns säkert fem av varje! Limpan, vår evige beskyddare och säkerhetsansvarige på företaget, delade ut fördrinkar med och utan bumbibärssaft. På glasen fanns det siffror, och man erbjöds att senare sätta sig vid ett bord med motsvarande siffra. Ett smart sätt att åtminstone försöka sprida ut folket lite.


Dessa, mina hjältar, är, från vänster: Kim, med förförarblicken fastsatt med epoxylim, Fru Melissa, nygift, säkert iklädd något hemmasytt, Undertecknad, med min blick lite lösare fastsatt, med lådvin och morötter. Jag skulle tagit något mörkare på mig ser jag nu. Till höger står Charlotta, min nitiska och organisatoriskt fulländade Media Coordinator. Leos skjorta syns i bakgrunden. Leo hade den avgjort angenämaste doften på hela kvällen kom vi fram till.


Här är fördrinken i full gång och detta var även en av de sista ordentliga bilden på hela kvällen. På bilden syns allt ifrån snickare till VDar i gemytlig samkväm.


Det bjöds på mat, och på borden stod öl, cider och bag-in-boxvin för de som inte orkade gå och hämta ut grejerna från baren. Maten bestod av ett mycket långt plockbord med diverse delikatesser. Efter förtäringen flöt det på med mer mingel och såna där konversationer man minns nu dagen efter och undrar hur man lyckats mecka ihop. Inte särskilt pinsamt eller så, men relativt surrealistiska ämnen togs upp.

Efter ett tag så satte coverbandet igång att spela vid ett av dansgolven och det var faktiskt relativt bra musik som spelades. Självklart gamla dängor som funkar överallt, men det var faktiskt helt skumt att se riktigt seriösa människor totalt rocka loss till 800° med Ebba Grön. Ganska snabbt infanns någon form av Fear and Loathing in Las Vegas-"this is Bat country"-känsla och partyt blev ännu roligare. Myra och jag stampade loss ordentligt på dansgolvet ända fram till sista låten då jag kommit till nivån "klättra i I-balkarna i taket". Men det fanns mer att hämta, och vid stängningsdags stod säkerhetsansvarig och delade ut bag-in-boxar till de som skulle på efterfesten. Jag fick två. En röd och en vit. Men jag visste bättre än att sätta i mig mer nu.

Efterfesten var lite av en mytisk varelse i början av kvällen. Den skulle ske, det visste alla, men hos vem? Det slutade med att samtliga kalasmänniskor gled ut ur festlokalen sent efter midnatt någon gång och helt enkelt följde den grupp av människor med flest bag-in-boxar till deras slutdestination. Det pågick en hel del spekulation men det slutade i ett rum på IKEAs hotell.

Ca trettio personer stormade ett tvåbäddars rum och det blev riktigt gemytligt. Efter ett tag gled jag dock ut och lade beslag på en soffgrupp som stod i någon form av vändplats i korridoren. Där fick jag snart besök av D och en till synes trevlig svart tjej. D pratade i telefon och tjejen sade något surt och irriterat rakt ut i luften och D säger "Och nu står det en arg amazonkvinna framför mig" varpå jag ramlar omkull av skratt. Amazonkvinnan var dock inte på humör och jag lyckades säkert uppröra henne ytterligare innan jag smet tillbaka in till efterfesten:
Inne i hotellrummet var det fortfarande fullpackat, och jag hamnade efter ett tag längst in till höger, där Anonym Person #3 sitter just nu, och bestämde mig där helt impulsivt för att lämna allt bakom mig och defenestrera mig själv (från bottenplan såklart, det kollade jag upp innan), och landade efter lite kravel i en buske av något slag. Kvällen slutade runt 03:00 efter lite rundvandring i den yra Älmhultsnatten.

10 låtar

Det utgick ett påbud från issie att alla skola lista de tio låtar som skulle ingå i soundtracket till sina liv. Detta quest skall jag nu till min bästa förmåga utföra. Harkel:

The Legendary Pink Dots
Dominion

The city climbed the mountain,
The mountain sped on skateboards
To the sea...
They lined up, mouthed a dozen Holy Marys on their knees....
The waters opened wide, they planted flags
And in they dived...

Har nästan allt. Den enkla gitarren i början fortsätter genom i princip hela låten och ackompanjeras av någon slags indianliknande flöjt som, kom jag att tänka på nu, speglar lite temat i låten, vilket är någon slags liknelse med mänskligheten som amerikanska indianer som tynar bort i ett reservat utan hopp eller framtid. Temat i sig är lite mer hoppfullt än så, men man kan lite floskligt säga att i stort handlar låten om människans exploatering av naturen i allmänhet och andra människor i synnerhet. Fast på ett posititvt sätt.

---

The Legendary Pink Dots
Waiting for the cloud

Ta två/tre glas vin, tänd lite ljus och vänta till 3:30 in i låten. Niels van Hoorn gnider saxofonen på något konstigt och självlärt sätt som får armhåren att bara krulla sig på armarna under hela det vackra solot, som tycks vara allt mellan 4 sekunder till tre minuter. Förstår aldrig hur det går till. LPD gör bra musik att bli totalt aspackad till, fast på ett lite mer intellektuellt och dionysiskt sätt. Synd att man inte gör det lite oftare. Dricker vin och enbart lyssnar på musik alltså. Eller tur kanske.

God bless the noble savage
As he swaggers
As he sweats

Jag skulle tolka låten som lite av en dystopisk framtidsberättelse. Många av LPDs texter utspelar sig, fromma och snälla till trots, i ett Mad Max-liknande framtidsscenario.

It's the garden that we walk in
And it's dying...so we cut it down.
We're drowning now.
There's no way out.
We all fall down.

Återigen antagligen något som kan tillskivas Legendary Pink Dots lite hippie-aktiga inställning, men Edward skriver ofta om naturen och vad människor gör mot den och varandra, om det inte är tjuriga och bittra berättelser om kärleken.

---

Nine Inch Nails
Hurt

Inget soundtrack skulle ju vara komplett utan ett riktigt deppnummer, som detta. Asociala och självutplånande Trent Reznor i sitt esse. Hela Downward Spiral-plattan är en så fantastisk skapelse att jag slutat fundera på skivan som en samling låtar. Trent är ett geni och det lyser starkast igenom på den här plattan, och till viss del den här låten.

I wear this crown of shit, upon my liars chair, full of broken thoughts, i cannot repair.

---

Björk
All is full of love

Den här låten tilltalar mig något enormt. Sen att videon är ett konstverk av Chris Cunningham gör ju sitt till. All is full of love, en fin filosofi.

All is full of love
You just aint receiving
All is full of love
Your phone is off the hook
All is full of love
Your doors are all shut

---

Massive Attack
Black Milk

En låt för att glida genom stan i någon tysk kvalitétsbil, eller göra något helt annat. Snyggt blir det hursomhelst, vad man än gör när man lyssnar på den här låten blir snyggt. Mycket subbas och sköna trummor i denna låt. Större delen av Mezzanine-skivan kan varmt rekommenderas.

---

Men Without Hats
Where do the boys go?

Men Without Hats är riktigt skön partymusik, speciellt den här låten. Inte så djup eller meningsfull text, men en riktigt uppåt låt som man ska studsa och kramas med sina vänner till.

---

Nine Inch Nails
The Perfect Drug

Den här låten är soundtracket till när jag blev tillsammans med min söta flickvän 3z. Var inne i den andra av tre stora NIN-perioder i mitt liv och gjorde sällan mer än att sitta i DS4 och lyssna/titta på den här (Vi hade ingen YouTube när jag var liten) på någon polsk sida som hade en quicktime som man kunde titta på ibland om det inte var för hög belastning på servern.
Perfect drug handlar, som så många av Trents låtar om kärlek och olycka. Den här är dock mer extatisk än de flesta NIN-låtar och var en av de första låtar ('97) utanför Drum'n'Bass-scenen som använde, tja, breaks, i en låt. Har hursomhelst varit en stor källa till inspiration för mig. Jag kan knappt lyssna på den längre för att jag har lyssnat sönder den totalt. Låten har blivit remixad av väldigt många olika artister. Perfect drug. Definitivt med på mitt soundtrack.

---

Skinny Puppy
The Choke

Ni trodde ni skulle slippa Skinny Puppy va? Icke! Det här är Skinny Puppy när dom är som bäst. Kanske inte i videon som jag länkar till, den är HEMSK, men alla med tillgång till den riktiga låten (gärna re-grip-remixen) vet vad jag pratar om. Det inledande manipulerade vrålet från ohGr är totalt skräckinjaganade. Som alla Puppy-låtar så är texten av stream of conciousnesstyp och därmed ganska svårtydd, men den förmedlar definitivt en känsla ihop med cEvin cEys och Goettels musik. På listan som exempel på bra Puppy-musik. Definitivt en given låt att ha med på soundtracket.

no conscience such confidence a crooked ear so insincere a glue on smile your social style tyrants rule is such a fool

---

The Sisters Of Mercy
Dr. Jeep

Min första mp3a! Fruktansvärt skön låt som tar mig tillbaka till tider som flytt. The Sisters of Mercy borde vara med på soundtracket, inte som första låt kanske, men för att sätta stämningen. Representerar mina tidigare självständiga resor in i musiken.

---

Tom Waits
Tom Traubert's Blues

Jag skulle kunna ta vilken låt som är skriven av Tom som helst men jag tar hans version av en klassisk Australiensisk låt, Waltzing Matilda. Videon kanske inte är så representativ för Toms röst, men den kommer ganska nära. Waits representerar en period då jag började leta mig lite utanför den musik jag lyssnat på fram till den punkten, och jag är glad att jag gjorde det. Hör hemma på soundtracket pågrund av att det är en fin låt, och Waits får symbolisera mina drömmar om att bo på en omöblerad vindsvåning ovanför en fiskaffär i Shanghai och skriva på min roman och röka opium. Kanske inte opium. Billiga cigaretter då.

---

Det får avsluta mina tio låtar som skulle ingå i soundtracket om mitt liv. Jag har garanterat glömt någon viktig grupp, men det här är det som jag kom på rakt av som jag inte skulle vilja vara utan.

Trastfolk

Trastfolk är ett ord jag hittade såg när jag läste fel i en Jan Berglin-serie. Det fastnade totalt och jag har i tanken använt det sedan dess, så nu heter min weblog Trastfolk. Bilden jag får i huvudet är något slags flockdjur som skyddas av antalet artfränder, som trots individuella svagheter utgör en samhällskropp som är större än delarna som utgör den. Ordet kan användas nedsättande om människor som uppvisar någon form av negativt gruppbeteende. Jag skulle t.ex kunna säga att trastfolket är inhysehjonen som ser att spy utanför Flamingo i Borlänge som den ultimata intellektuella utmaningen. Man kan också använda ordet på ett lite mer omfattande och uppgivet sätt, som för att medge att vi alla med mycket få undantag tillhör ett sorts trastfolk. Vi ser oss själva som medelmåttliga, vi går och drömmer om att vara stora på ett eller andra sätt. Vi inser att vi har vissa talanger, men stigmat att vara trastar hindrar oss från att rugga helt och bli andra, spännande exemplar av stammen Chordata, understammen Vertebrata och släktet Aves. Och trots att summan av det vi producerar är större än bitarna vi använt så drömmer vi oss bort från flocken, om att få vara ein seltener Vogel, en sällsynt fågel som sitter i ett högt träd och sjunger för sig själv, oberoende av andra sparvar och trastar.

-------------

Vad roligt! Jag är originell!
Jan Berglin har härmed ingenting att göra med trastfolket. Det var bara lilla jag som läste fel på ordet "trastflock"! Hurra, jag har skapat ett ord!