Vrålkatten

Agnes, originally uploaded by iLEZ.

Agnes är tufsig och skriker hela nätterna, men jag tycker om henne ändå.

iLEZ är med nano

Nya nanon får tre tummar upp!
Vila i frid iPod nano 1g.
Leve iPod nano 3g!
Leve Fredag!
Vive la Fête!

I can has moar pearz?

Linus är en päronkatt av rang.
Just här tror jag det är äpplen han äter, men han älskar päron.

Lördagsnöje

Tända ljus, PHP, CSS, Photoshop, Dreamweaver, Aurora (13%), söt flickvän, Macbook, Wacom Bamboo, Massive Attack. Kvällen är räddad.

Salty Dog

Colourlovers är en (otroligt slö) frän idé kan man nog säga. Användare på sidan får ladda upp sina egna färgpaletter. Eller bara swatches om man vill, alltså färgklickar. Sidan har en bra sökfunktion som gör det lätt att hitta matchande (eller inte) färger att basera t.ex en sida på. Riktigt kul.

Började ett mindre hemsides/blog-projekt idag, men om det blir något av med själva sidan hänger på otroligt större omständigheter än något annat.

Pillade även lite med wacomen idag för att se om jag fortfarande kan. Förhoppningsvis har jag roligare arbetstider snart så att jag får tid för livet och kan ta tag i såna här saker i mer än en halvtimme.

Salty dog heter denne karl och är en saltstänkt fransk fjollpirat från havets botten. Han är här för att återta sin eyeliner och sin plattång. Han baseras på färgpaletten tea and cupcake från colourlovers.

Från och meeeed... NU!

Från och meeeeeed... NU! är Borlänges S-politiker bloggare. Som av ett trollslag vaknade samtliga en morgon med nya insikter när det gäller filosofin om det öppna samhället och transparent uppbyggnad av makten. "VI MÅSTE BLOGGA!" skrek de när de vaknade upp ur en svettig mardröm om att lämnas i vägrenen, omkörda av IT-samhället. I linje med att alla mediatyper smälter samman (tv-kanaler som är webportaler, tidningar som är internet-tv-kanaler) äntrar nu politiken samma scen. Jag kan bara föreställa mig hur mötet såg ut när tio gubbar i flanellskjorta eller kavaj välkomnar ombudsmannen dagen därpå. "Nu är det dags! Nu tar vi steget ut i cyberspace! Alla s-besserwissers skall nu introduceras till det fenomen de bör känna sig som hemma i: Blogosfären".

Detta grundmurar bara min tidigare åsikt om Web 2.0 och allmogens intåg i informationssamhället. Låt oss välkomna våra nya rekryter till den nya världen med öppna armar, och förlåt dem deras nybörjarmisstag, såsom ock de förlåta oss våra röster på Piratpartiet.

(Och nej, jag orkar inte rita ordentliga pratbubblor den här gången.)

Separated at birth?

Ja gott folk, vad säger ni? Tror vi att vår käre riksdagsman Peter Hultqvist är en hemlig släkting till en viss nördig Simpsons-karaktär?

Newsflash! Länken är avslöjad!

Hittade detta signerade vykort när jag snubblade över en dammig koffert som stod i arbetsförmedlingens krypta.

Vi hatar dig!

Brev från Arbetsförmedlingen:
Hej, vi har hittat ett jobb som vi (med vår oändliga kunskap om grafisk design) tror att du skulle tycka om. Det är ett programmerarjobb, men eftersom ni kids måste ta vilket jävla skit vi än slänger på er så tänker vi tvinga dig söka det i alla fall. Om du inte söker det så kan vi sänka eller ta bort din arbetslöshetsersättning, PAFF! Bara sådär, PAFF! Skit samma om du redan jobbar 9 timmar om dagen, sex dagar i veckan, vi ska hitta en möjlighet att sätta dit dig din lille jävel. Gå in på den här URLen som inte fungerar för att söka jobbet och rapportera till oss inom tre minuter: (Och den här URLen står alltså TRYCKT, på ett PAPPER)

http://iem-se-candidate.adeccoweb.net/
_General/DataPages/vacancy/vacancy
visualisationbycandidate.asp?1Vacancy
Iden=433014

B körkort och flytt till Ludvika Krävs.

Dra åt helvete!
/Arbetsförnedringen




Your tax money at work...

"SHUT YER TRAP!"

"SHUT YER TRAP!", originally uploaded by iLEZ.

Idag slog något mig:
Jag vill göra något. Jag vet att jag tycker om att jobba, och jag vet (äntligen) att jag vill ha det där huset, eller ett hus i alla fall.

Och som en blixt från klar himmel (nåja) kom också en annan insikt: Jag har en längre tid velat åka utomlands i någon månad och göra något. USA. Jag vet inte vad jag vill göra där och jag vet inte varför jag skulle vilja spendera pengar och tid iväg från 3z på ett sånt projekt, men jag dras på en instinktiv nivå till att göra något sånt där. Läsa någon kurs kanske? Se ett nytt land, och kanske skriva något. Träffa galet olika människor. Besöka världens mäktigaste land och se om allt är sådär som man tror att det är.Frågan är bara om jag vågar.

Macrotest

Drop1, originally uploaded by iLEZ.

Testar nya 60mm macrot till nya kameran.
Gissa vilken typ av blomma som droppen är på! =)

Olagligt inlägg

Passa på medan det är lagligt.

Nine Inch Nails på iPod touch

Instruktionsfilmen för senaste iPod touch visar en person som snabbt rullar igenom listan av artister, och i iLEZ-filtret fastnade Nine Inch Nails. Namnet visas i åtta bildrutor, ca 0,3 sekunder. För 12-13 år sen hade jag aldrig anat att NIN skulle hamna i en reklamfilm för en Apple-produkt. Ur led är tiden. Jag älskar min iPod nano, men touch ser inte dum ut.

(Ladda hem remixskivan som är gjord av material från NIN-skivan Year Zero som delvis släpptes fri som öppen källkod.)

Bella slutar

Bella slutar.
iLEZ gråter.

Välmenande konstnär

Jag är tydligen en välmenande konstnär (Benevolent Artist) med lika stor tro på mig själv som den auktoritära sociala ordningen. :)
Testa dig på personaldna.com

Oldskool

Idag, när jag planlöst kastade mig omkring i internets lianer som en informationskåt apa råkade jag snubbla över mig själv, bokstavligen. Jag hittade en websida, infrusen i en glaciär i sju-åtta år. Efter lite lirkande så lyckades jag komma åt några av bilderna som jag hade undanstoppade i små undermappar som allmänheten inte vanligtvis har tillgång till om de inte är jag. Det här är alltså lite utav en tidskapsel som även innehåller saker som skapades innan 2000, t.ex XM/MOD-filer som jag måste gjort någon gång 95-96, och andra godbitar, som annan musik och textfiler till skolprojekt etc etc.


Det var första gången jag verkligen gillade min frisyr och man var/är ju ganska fåfäng så det blev massor av såna här bilder. Vilken fantasi man hade! Och vad långt håret var! Och ja, jag tycker fortfarande det ser bra ut. Man kan se att själva traditionen att dra som fan i nivåinställningarna på svartvita mörka bilder har funnits i flera år, även om det blivit enormt mycket populärare att göra så nuförtiden. Helgon.net-mode var såklart uppfunnet innan helgon.net.. =) Själva synthfrisyrinspirationen kom från Love, en bekant från Gagnef, som var lite av en Synth-guru och en stilig karl.


Lyssna här (högerklicka för att spara)
Här är en låt som låg och slingrade sig när isen hade smält från sidan och mappstrukturen började utforskas. Den är gjord någon gång 95-96 (om inte tidigare), i Fasttracker2, som var en så kallad tracker, som skiljer sig lite från nuvarande smidiga och avancerade musikprogram i det att det nästan liknade ett programmeringsspråk när det kom till användbarhet (volym på varje not skrevs t.ex in i hexadecimal form). Det var svårt att bygga upp riktiga strukturerade låtar, eftersom varje ny ljudkanal krävde en hel del processorkraft och minneskapacitet vid uppspelning, därav det ganska tomma soundet. Mycket av den musiken som produceras i FT2 låter mest som tvspelsmusik, även fast det finns de som fortfarande kör detta underbara program professionellt.


Här sitter vi, på en lite äldre bild, på American Take-Away. Från vänster, Henrik Lövgren, Anders Wengelin, Ludvig Mörk, Anna Finn, Jonas Erickson, 3z, Vicky, Elin Samuelsson, Kristoffer Sjökvist, Per Elins gamla pojkvän Micke. ATA eller Dyygpalatset (matpalatset på Kupolen) var ställen man gick till när man kände för lite godare mat än Soltorgsskolans.


Här ses från vänster Ludde, Myra och Halken i språngande flykt. Good times, good times.

En pixel på någon annans karta

Insåg en sak idag när jag promenerade i den extremt kvalmiga Älmhultskvällen med min frukost i en Konsumkasse:

Vem man är och var man än är så är man en pixel på någon annans karta. Det är inte negativt på något sätt, men perspektivet är hälsosamt tror jag. Rent tekniskt: Om du tar en helt vanlig karta över t.ex Sverige, zoomar ut den så att den täcker din dataskärm och markerar en pixel som röd; jag har glömt mycket om tangens och vinklar och sfärer, men med tanke på berg, hus, träd och andra faktorer så skulle troligtvis allt du såg vara färgat rött om du råkade befinna dig på just den punkten i kartan. Det gäller förstås även andra aspekter av livet förutom den fysiska, men det hoppas jag inte att jag måste förklara för er.

Igår var jag vid posh-kvarteren vid Turning Torso i Malmö och drack öl bredvid helrörs-beställande fnittriga silikon-40-åringar som bar solglasögon med speciella ytor där produktnamnen skall stå.

Dior.

Armani.

Max Mara.

Gucci.

Jag frågade mitt underbara sällskap vilken funktion dessa människor fyller där de sitter med sina dyra kroppar bland sina motorbåtar nedanför sina 10mkr-lgnhtr. Vad tillför de våran kultur? Är de bara som någon slags prästerskap som vi helt enkelt skulle kunna sluta lyda? Och varför fejkar man en husbåt? Bygger in den mellan två låga broar, svetsar fast den i kajen, gör den så hög att den skulle blåsa omkull vid minsta rykte om sidvind? Jag valde att beskriva dessa tre husbåtar vid kajen vid TT i Malmö som en fin parabel till västvärlden och de mål och förebilder vi valt. Mitt sällskap tyckte jag hade fel, för visst skulle jag väl bo i en husbåt som den om jag fick den gratis?

Ja. Antagligen skulle jag ju det.
Jag är ju uppvuxen med samma förebilder som alla andra.
Jag vill ha deras karlars kroppar att ligga med deras kvinnor med och äga deras mark och leka med deras prylar.

Frågan är varför? Varför sätter vi dessa människor på en piedestal och dyrkar deras liv som om det vore det bästa man kan uppnå? Vill dom ens detta? Det är ju en konstruktion, det är fejk alltihop och de är ilurade av oss trastfolk att de har uppnått något och att de borde se ner på oss för att vi inte gjort det.

Mycket händer för att man vill det, och man kan fråga sig om vi är masochister som skapar idoler som dessa.

I t.ex Egypten, Indien, Babylonien, Sydamerika har det funnits kulturer där det vi nu kallar matematik och fysik var religion och det högsta man kunde ägna sig åt. Allt vi vet grundas på vad dessa samhällen producerade. Vad ska framtida kulturer lära sig av oss? De kommer hitta 0.00000000005% användbara nedtecknade framsteg och resten Paris Hilton. Genetisk evolution går ut på att en organism spammar miljön med så många och så anpassade kopior av sig själv som möjligt. Detsamma gäller bevisligen för memetisk evolution, och ägarna av de inoperativa husbåtarna har på en undermedveten nivå insett detta innan vetenskapen och icke-idiotin kunde anpassa sig för att spamma sina värderingar på liknande sätt. Kanske är ägarna till de missanpassade husbåtarna de enda som är anpassade för att leva vidare när genetiken så gott som spelats ut och de brunbrända, mätta, lyxigt slentriankåta Mercedeskaptenerna blivit först in, etta, och ensamma på memetikens slagfält.

------

Jag måste dock påpeka att gårdagen var den absolut bästa dagen jag haft sedan jag flyttade ner till Älmhult. Nästan magisk på något sätt.

Sommarfesten

Företagsfester brukar ju, som alla vet, vara bra/dåliga förevändningar för tveksamma nya bekantskaper med oklara grunder och ohämmad fylla. Jag kan glatt meddela att företaget som betalar min lön inte är något undantag!

Kvällen inleddes med en petit förfest hemma i Myras oklanderligt inredda nya lägenhet. Gästerna var jag, Myra och nästan hela hans 3d-avdelning tror jag, ruskigt trevliga killar! Vi introducerade dem till Nintendo Wiin och såg på när deras ögon lyste som barn på julafton och Nintendo fick minst två nya fans. Hade bara tid med ett glas vin och några morötter innan det var dags att gå vidare till den riktiga festen. Vi gick ett par hundra meter och kom fram till en liten sänka i stadens annars platta geografi, där man tydligen öppnat locket på en stor flaska mediafolk och knäckt vakuumförpackningen på en låda med chefer och liknande personer och helt enkelt fyllt upp sänkan till max. Strö över lite roddare, spända förväntningar på kvällen och två eller tre alldeles för tidiglagda fyllor så har du en rätt bra beskrivning tror jag. (Fick vad jag misstänker var ett försök till samlags-ögon av en dam i röd klänning som vinglade och skrikfnittrade på ett ganska obekvämt sätt).

Sommarfesten (den uttalas nästan alltid som om den hade stor bokstav), ägde rum i en lokal mitt i stan (Den kallas Verkstan, eller Wärkstan, eller nåt annat, välj själv). Det är en festlokal med raggartema. Det ligger vinterdäck på logen och DJ-båset här en fräck läder-finish som baksätet på en.. Ja.. En bil..



Exhibit #1: En bråkdel av lokalens uppställda bord och en av minst två barer ifrån vilka det formligen kastades ut öl och vin på de uppskattande festbesökarna.
Exhibit #2: Ett imaginärt säkerhetsavstånd, här visualiserat av talangfulla grafiker.


Av någon anledning har ett av världens stilmedvetnaste företag inte förskonats från den dåliga vanan att hyra in trubadurer på festligheter. Man skulle kunna tänka att mediafolket vill dricka välkomstdrinken till lite modern House eller någon form av lounge-ambient-tech-IDM-sak, men även här, precis som i övriga Sverige hyr man in Skoter-hasse med sin steelguitar som får gamla elvis-dängor urkramade ur sig. Inget ont om trubaduren som person, men som säkerhetsradien visar var musiken inte särskilt tilldragande.

Jag kom fram till att jag trots mina farhågor har lärt känna oväntat många människor på företaget. Jag antar att arbetet drar till sig en viss typ av människor, men jag förvånas ändå över hur många som är så trevliga, och hur många som heter Marie, och Linda. Det finns säkert fem av varje! Limpan, vår evige beskyddare och säkerhetsansvarige på företaget, delade ut fördrinkar med och utan bumbibärssaft. På glasen fanns det siffror, och man erbjöds att senare sätta sig vid ett bord med motsvarande siffra. Ett smart sätt att åtminstone försöka sprida ut folket lite.


Dessa, mina hjältar, är, från vänster: Kim, med förförarblicken fastsatt med epoxylim, Fru Melissa, nygift, säkert iklädd något hemmasytt, Undertecknad, med min blick lite lösare fastsatt, med lådvin och morötter. Jag skulle tagit något mörkare på mig ser jag nu. Till höger står Charlotta, min nitiska och organisatoriskt fulländade Media Coordinator. Leos skjorta syns i bakgrunden. Leo hade den avgjort angenämaste doften på hela kvällen kom vi fram till.


Här är fördrinken i full gång och detta var även en av de sista ordentliga bilden på hela kvällen. På bilden syns allt ifrån snickare till VDar i gemytlig samkväm.


Det bjöds på mat, och på borden stod öl, cider och bag-in-boxvin för de som inte orkade gå och hämta ut grejerna från baren. Maten bestod av ett mycket långt plockbord med diverse delikatesser. Efter förtäringen flöt det på med mer mingel och såna där konversationer man minns nu dagen efter och undrar hur man lyckats mecka ihop. Inte särskilt pinsamt eller så, men relativt surrealistiska ämnen togs upp.

Efter ett tag så satte coverbandet igång att spela vid ett av dansgolven och det var faktiskt relativt bra musik som spelades. Självklart gamla dängor som funkar överallt, men det var faktiskt helt skumt att se riktigt seriösa människor totalt rocka loss till 800° med Ebba Grön. Ganska snabbt infanns någon form av Fear and Loathing in Las Vegas-"this is Bat country"-känsla och partyt blev ännu roligare. Myra och jag stampade loss ordentligt på dansgolvet ända fram till sista låten då jag kommit till nivån "klättra i I-balkarna i taket". Men det fanns mer att hämta, och vid stängningsdags stod säkerhetsansvarig och delade ut bag-in-boxar till de som skulle på efterfesten. Jag fick två. En röd och en vit. Men jag visste bättre än att sätta i mig mer nu.

Efterfesten var lite av en mytisk varelse i början av kvällen. Den skulle ske, det visste alla, men hos vem? Det slutade med att samtliga kalasmänniskor gled ut ur festlokalen sent efter midnatt någon gång och helt enkelt följde den grupp av människor med flest bag-in-boxar till deras slutdestination. Det pågick en hel del spekulation men det slutade i ett rum på IKEAs hotell.

Ca trettio personer stormade ett tvåbäddars rum och det blev riktigt gemytligt. Efter ett tag gled jag dock ut och lade beslag på en soffgrupp som stod i någon form av vändplats i korridoren. Där fick jag snart besök av D och en till synes trevlig svart tjej. D pratade i telefon och tjejen sade något surt och irriterat rakt ut i luften och D säger "Och nu står det en arg amazonkvinna framför mig" varpå jag ramlar omkull av skratt. Amazonkvinnan var dock inte på humör och jag lyckades säkert uppröra henne ytterligare innan jag smet tillbaka in till efterfesten:
Inne i hotellrummet var det fortfarande fullpackat, och jag hamnade efter ett tag längst in till höger, där Anonym Person #3 sitter just nu, och bestämde mig där helt impulsivt för att lämna allt bakom mig och defenestrera mig själv (från bottenplan såklart, det kollade jag upp innan), och landade efter lite kravel i en buske av något slag. Kvällen slutade runt 03:00 efter lite rundvandring i den yra Älmhultsnatten.

Dagens text-illustration #3:

Dagens text-illustration kommer från Tool, ett litet avsteg från Nick Cave-temat som färgade förra månadens båda inlägg. Jag har lite av en Nick Cave-period nu, men det får såklart plats annan musik på iPoden också. Låten, The Grudge ("Bråket", eller "agget") med Tool, handlar om ett bittert bråk och om att hålla fast vid en irritation eller ett fiendeskap för att det ibland känns tryggt och säkert att ha en stabil punkt i livet. Texten uppmanar också till att släppa taget om sådana dogmer och se på sina relationer och åsikter ur en annan vinkel.

Give away the stone. Let the oceans take and
Transmutate this cold and fated anchor.
Give away the stone. Let the waters kiss and
Transmutate these leaden grudges into gold.
Let go.

Tyvärr finns det bara konsertvideos på youtube när man söker på tool the grudge, så ni får föreställa er en väldigt bra låt helt enkelt. =)

Dagens text-illustration #2:

Dagens text-illustration är från Nick Cave, också. Jag är inne i lite av en period den här veckan har jag märkt. Låten är fantastiskt vacker och ger mig rysningar över hela kroppen. Sad Waters heter den. Klicka på länken och lyssna på den i bakgrunden när du sitter och jobbar idag, du där, som läser min lilla weblog.

För de som inte insett det än så är dagens text-illustration lite av en övning för att träna upp min förslappade penn-central i hjärnan genom att koppla det till något jag lätt blir väldigt inspirerad av, nämligen musiken jag lyssnar på varje dag. Den undermåliga kvalitén på själva pennföringen kan skyllas på mycket, framförallt att jag inte har många minuter över till detta när jag sitter och jobbar på dagarna.

Jag vill tillägga att jag hatar att säga hejdå. Det är så mycket man kommer på efteråt som man skulle gjort och sagt. Jag är rätt kvick ibland, men inte då.

And then I ran my tin-cup heart along
The prison of her ribs
And with a toss of her curls
That little girl goes wading in
Rollin her dress up past her knee
Turning these waters into wine
Then she platted all the willow vines

Mary in the shallows laughing
Over where the carp dart
Spooked by the new shadows that she cast
Across these sad waters and across my heart