Från och meeeed... NU!

Från och meeeeeed... NU! är Borlänges S-politiker bloggare. Som av ett trollslag vaknade samtliga en morgon med nya insikter när det gäller filosofin om det öppna samhället och transparent uppbyggnad av makten. "VI MÅSTE BLOGGA!" skrek de när de vaknade upp ur en svettig mardröm om att lämnas i vägrenen, omkörda av IT-samhället. I linje med att alla mediatyper smälter samman (tv-kanaler som är webportaler, tidningar som är internet-tv-kanaler) äntrar nu politiken samma scen. Jag kan bara föreställa mig hur mötet såg ut när tio gubbar i flanellskjorta eller kavaj välkomnar ombudsmannen dagen därpå. "Nu är det dags! Nu tar vi steget ut i cyberspace! Alla s-besserwissers skall nu introduceras till det fenomen de bör känna sig som hemma i: Blogosfären".

Detta grundmurar bara min tidigare åsikt om Web 2.0 och allmogens intåg i informationssamhället. Låt oss välkomna våra nya rekryter till den nya världen med öppna armar, och förlåt dem deras nybörjarmisstag, såsom ock de förlåta oss våra röster på Piratpartiet.

(Och nej, jag orkar inte rita ordentliga pratbubblor den här gången.)

Paradigmskifte, ett fint ord

Det sker ett underligt paradigmskifte*. Vanligt folk utan teknikintresse har börjat använda sidor som Facebook, och tycker om det! Folk man aldrig hade sett på någon annan sida finns nu i en stor del av fallen tillgängliga på Facebook.
Sidor som Facebook är inget nytt för mig som ganska van datoranvändare. Jag och miljoner andra har sett liknande sidor svälla upp och fastna i något slags tak där målgruppen helt enkelt tar slut. Nyhetsvärdet är slut och de som skulle använda sidan finns redan där eller skiter i den. Den brinner inne helt enkelt.

Någonstans har nu två linjer i ett diagram korsats, den ena beskriver en uppåtgående svagt logaritmisk kurva och representerar X, storleken internet har i allmänhetens medvetande. Den andra linjen är en nedåtgående logaritmisk kurva som beskriver talet Y. Talet representerar den samlade svårigheten att använda datorer, svårigheten att registrera sig på en sida som facebook, sannolikheten att hitta någon man känner på Facebook, och liknande. Y står helt enkelt för krånglet.
När dessa två linjer korsas så kommer det obönhörligen leda till cirkus. Någon IT-professor uttalar sig i media, vilka även skriver om antivåldsgrupper på Facebook, identitetsstöld, etc etc.
Allmänheten ramlar in helt enkelt, högljudda, med smutsiga skor och en lite smygintresserad blick. De skickar vampyrinbjudningar och uppmaningar att lägga till löjliga små applikationer med nallebjörnar på våra personliga sidor. Med dessa möjligheter, och 100 personer i kamratlistan, genererar medelsvensson mer spam i min inkorg än den genomsnittliga ryska internetmaffian.

Det är inte lika illa som "September that never ended", som syftar på September '93, då alla oerfarna America Online (AOL)-användare släpptes in på Usenet och rörde om i dess finstämda system av oskrivna regler om hierarkier och etikett, men det har vissa likheter. Människor som inte har någon aning om hur man gör sig förstådd på internet släpps loss med kraftfulla verktyg, som ett gäng babianer med DAMP i en nyputsad bilverkstad.

Dilemmat är uppenbart. Y, alltså svårighetsgraden av bl.a internetapplikationer, kommer att sjunka till följd av den fullständiga implementeringen av Web 2.0, användbarhetifieringen av internet. Detta tal är kopplat till en rundgång i systemet och leder till att X i sin tur växer. Bidragandet och utbytandet av vanliga människors material leder till att fler människor dras till de samlingspunkter där detta sker, t.ex Facebook. Problemet är att dessa vistas i en "lokal" som konstruerats av människor med vinstintresse. Precis som i "September that never ended" måste erfarna användare helt enkelt samsas om platsen med de nya, och ömt lotsa dem in i den "nya" världen. Vi får helt enkelt stå ut med att de står och gapar i ljuset från teknologins överlägsenhet och tror att de upplever något som ingen sett förut.

* Löst använd term.

Musik och profit.

Idag tjänar i stort sett bara musikbolagen pengar på att folk köper skivor. Skivor är ett utdaterat media som bör avskaffas så snart som möjligt. Vi bör snarast gå över till att man köper rätten till att använda musiken, och får den levererad på det sätt man föredrar. När du köper en vas i en inredningsbutik skriver du inte under ett licensavtal. Du äger vasen. Du skriver vanligtvis inte under ett licensavtal när du köper en skiva heller (mer om det senare) , men ändå är dina rättigheter förvånansvärt begränsade om du jämför dem med vad du får göra med vasen du köpte. Du får måla av vasen, du får modifiera vasen och ställa ut den som konst, du får göra en kopia av vasen och använda den för personligt bruk, så länge du inte säljer den även fast det i många tillfällen är lagligt, du får flytta omkring vasen mellan olika rum och hus.

Om du går ut och köper en plastskiva med 60 minuter musik på gör ägarna (inte gruppen som gjort skivan) allt de kan för att du inte ska kunna flytta musiken hur du vill, spela den för andra eller kopiera den till t.ex din mp3spelare eller en vanlig dator.

Det senaste exemplet på detta är skivor som getts ut av Sony BMG som installerar ett program på din dator om du sätter i skivan i datorns cd-spelare. När cdn snurrar igång startas ett program som visar ett licensavtal (Och jag har aldrig sett en vas göra något motsvarande) som ber dig gå med på en licens. Programet ligger sedan igång på lyssnarens dator och letar efter musikprogram som försöker använda cdn, till exempel program som försöker göra om låtarna till MP3 till din MP3-spelare, eller vilket program som helst som SONY inte vill att folk skall använda. Om användaren själv försöker ta bort programmet så blir datorns cd-spelare oanvändbar. För en vanlig användare innebär det antingen support eller en ominstallation av windows. Programmet (XCP) installerar även en patch till operativsystemet som gör att användaren inte kan se program som börjar med en viss bokstavskombination när han går in via ctrl+shift+esc och visa alla program som körs på datorn. Men som vi alla kan lista ut: Information vill vara fri. Så fort du kan lyssna på en skiva kan du ALLTID kopiera den. Antingen genom att sätta den i en dator med ett annat operativsystem (Linux, MacOsX, etc) och kopiera skivan där, eller så kan du koppla en ljudkabel från din stereo till datorn och spela in därifrån till MP3.

Musikbolagen bör inse att egna filformat och nya restriktioner för redan öppna system aldrig kommer att lyckas, och att de förlorar mer än vad de tjänar på att behandla alla kunder som kriminella, och sedan ta ut överpriser för musiken. Så. Ska vi nu sitta tysta medans musikbolagen (och filmbolagen) tar sig allt större kontroll över hur vi lyssnar på musik?