Mer grafik till DD

Den här gången med bland andra luriga sjuksyster som generös bidragare till inspiration med sin sköna nuna. Tack tack.
Vinjetten är tänkt att representera en kommande artikelserie som heter "Nåt å jö i Borlänge". Jag vet inte om jag håller med om att det är så korrekt att skriva talspråk i en tidning på det sättet, men det får bli bra, jag är trots allt bara vikarie. Serien skall ta upp alla slags aktiviteter man kan ta sig för i borlänge, allt från pensionärsmöten (Den fromma killen i rosa tröja i mitten) till konserter, som får representeras både av den håriga metalkillen och den söta popflickan, eller synthflickan, eller vad det ska föreställa. Jag tog inte med en fotboll (Brage) dels för att jag avskyr fotboll, men framförallt för att artiklarna inte kommer att handla så mycket om sport. Nu återstår att se följande:

1: Om den får vara så stor att detaljerna syns, eller om redigeringen slaktar även denna och gör den till en enspaltare. Jag vet hur vi lömska redigerare gör ibland.
2: Om den får vara i färg eller svartvitt.

På tal om den löjliga texten har den en ännu löjligare lagereffekt på sig som jag ska rätta till som snart som möjligt. Den ligger kvar från en annan version som var ful, med en bragefotbollsbakgrund som ledde till att texten var tvungen att sticka ut mer än vanligt för att inte gå förlorad i det grönvita fotbollsmönstrets helvetiska labyrint. Förbannelse över deras bruna själar. En sak jag inte förstår med fotboll är att man lyckats ta en ganska rolig lek och gjort en GIGANTISK industri av den där spelare är gudar som tjänar mer än lärare, forskare, läkare och GRAFIKER. På detta så förväntas dessutom spelarna att bete sig som fjolliga drottningar som struttar omkring och fejkar massiva inre blödningar när de råkar befinna sig på den sektionen av planen där rätt straff utdelas för ruffigt spel. På DETTA finns någon slags machokultur omkring sporten som tvingar vuxna män att diskutera dessa handlingar som om de vore lika viktiga som arbetarrätt eller internationella relationer. Det är FOTBOLL. Repetera ordet några gånger och se efter om ni förstår innebörden. Man sparkar på en boll med foten. Att det inte bara heter BOLL måste dessutom betyda att detta är en av många sporter och inte någon slags obligatorisk företeelse som man absolut måste få information om på TV och i tidningar. Som jag så ofta brukar säga: Vad man än pratar om/rapporterar så finns det mycket viktigare saker som folk bör veta.

Inåtvänt navelskådande

Jag brukar försöka att inte skriva så självrecenserande och djupt och prata om mig själv i tredje person, men idag behövs det tror jag.

Just nu går allting väldigt fort. Vilket är skitbra. Jag har gått och blivit vuxen utan att jag märkte det, samtidigt som tonårs-iLEZ fortfarande står kvar med en slö ölburk i handen och ett understimulerat flin i ansiktet och ser mig räkna på värmekostnader och prata pelletsbrännare och topplån och journalistfacket och A-kassa och fondköp. Det är bara så många ORD jag aldrig använt förut. Jag, eller vi, har ett mål nu som är ett av de största jag haft hittills. Det finns inget jag hellre vill än att flytta in i ett hus, att (praktiskt sett) äga sitt boende själv och kunna stå på trappen i morgonrocken, slå ut armarna och säga med bestämd röst: "It's GOOD to own land!". Det finns så många fler möjligheter med att bo i ett hus, på en tomt, vid en sjö.

Med tanke på festen som ägde rum i lägenheten i lördags har min reptilhjärna trots allt inte skrumpnat bort helt ännu, vilket jag är tacksam för. Man kan ta en gangskarl från Gagnef, men man kan inte ta Gagnef ur gangskarln. Vi blir alla dekadenta hertigar när vi samlas på ett och samma ställe.

Musik och profit.

Idag tjänar i stort sett bara musikbolagen pengar på att folk köper skivor. Skivor är ett utdaterat media som bör avskaffas så snart som möjligt. Vi bör snarast gå över till att man köper rätten till att använda musiken, och får den levererad på det sätt man föredrar. När du köper en vas i en inredningsbutik skriver du inte under ett licensavtal. Du äger vasen. Du skriver vanligtvis inte under ett licensavtal när du köper en skiva heller (mer om det senare) , men ändå är dina rättigheter förvånansvärt begränsade om du jämför dem med vad du får göra med vasen du köpte. Du får måla av vasen, du får modifiera vasen och ställa ut den som konst, du får göra en kopia av vasen och använda den för personligt bruk, så länge du inte säljer den även fast det i många tillfällen är lagligt, du får flytta omkring vasen mellan olika rum och hus.

Om du går ut och köper en plastskiva med 60 minuter musik på gör ägarna (inte gruppen som gjort skivan) allt de kan för att du inte ska kunna flytta musiken hur du vill, spela den för andra eller kopiera den till t.ex din mp3spelare eller en vanlig dator.

Det senaste exemplet på detta är skivor som getts ut av Sony BMG som installerar ett program på din dator om du sätter i skivan i datorns cd-spelare. När cdn snurrar igång startas ett program som visar ett licensavtal (Och jag har aldrig sett en vas göra något motsvarande) som ber dig gå med på en licens. Programet ligger sedan igång på lyssnarens dator och letar efter musikprogram som försöker använda cdn, till exempel program som försöker göra om låtarna till MP3 till din MP3-spelare, eller vilket program som helst som SONY inte vill att folk skall använda. Om användaren själv försöker ta bort programmet så blir datorns cd-spelare oanvändbar. För en vanlig användare innebär det antingen support eller en ominstallation av windows. Programmet (XCP) installerar även en patch till operativsystemet som gör att användaren inte kan se program som börjar med en viss bokstavskombination när han går in via ctrl+shift+esc och visa alla program som körs på datorn. Men som vi alla kan lista ut: Information vill vara fri. Så fort du kan lyssna på en skiva kan du ALLTID kopiera den. Antingen genom att sätta den i en dator med ett annat operativsystem (Linux, MacOsX, etc) och kopiera skivan där, eller så kan du koppla en ljudkabel från din stereo till datorn och spela in därifrån till MP3.

Musikbolagen bör inse att egna filformat och nya restriktioner för redan öppna system aldrig kommer att lyckas, och att de förlorar mer än vad de tjänar på att behandla alla kunder som kriminella, och sedan ta ut överpriser för musiken. Så. Ska vi nu sitta tysta medans musikbolagen (och filmbolagen) tar sig allt större kontroll över hur vi lyssnar på musik?

Grafik till Dalademokraten

En grafik till en artikel om pendlingen i Dalarna, i Ludvika/Smedjebacken specifikt. Pilarna visar antalet dagliga pendlingar till olika kommuner. Den slutgiltiga bilden har ÄNNU fler pilar, men det är så den var beställd, så jag kan inte bestämma allt. Redigeringen slaktade bilden när de lade in den både på förstasidan och i artikeln, enligt min mening. En sån här grafik ska bara inte ha en svart ram runt sig, den ska man flöda texten in i och ha svävande över två och en halv spalt, det borde alla se.
På förstasidan så autofrilade någon bilden på ett ganska slarvigt sätt så att det blev en massa vita kanter och grejer. Men allt det där gör inte så mycket, jag är bara glad över att ha fått med något i tidningen jag är nöjd med.


Denna grafik gjorde jag idag. Fotograferna verkar mäkta imponerade med mina ödmjuka småtips jag skjutit till, så nästa vecka ska jag hålla i en betald snabbföreläsning om banor och lagerhantering verkar det som. Just denna grafik är till en vinjett till en kommande artikelserie om kända borlängebors udda fritidsintressen. Är mest nöjd med stolen faktiskt.

Nytt år

Året började bra.

Så här snöig blir man bara i mellandagarna.


3z testar mitt briljanta snille med en omgång TP.


Detta nyår bestämde vi oss för att få med oss så mycket bilder som möjligt från festen, så vi tog med oss två kameror. Den blå kameran fick gå runt lite bland folk och så fick vi helt enkelt se vad de tog kort på sen.

Det är inte ofta man får höra "Staten och Kapitalet" framfört på akustisk gitarr och fiol. Jag vet inte vem som tömde mitt vinglas.

Vi sprängde några träd också. Tydligen ägde vi upp alla andra med våra explosioner i år också. Men jag tycker det är lite för riskabelt och miljöovänligt. Varför inte bara spendera pengarna på något roligare?

Lucifer, ljusbäraren. Fast med marchaller.

Fuck you, killen i höger bildkant som fann det nödvändigt att helkroppstackla mig i förbifarten.

I vanlig ordning hamnade vi i Gagnef på nyår. Inte helt fel om du frågar mig. Festen blev som vanligt mycket rolig och alla hade roligt.

LPD-intryck

Nu kommer den hett efterlängtade recensionen av LPD-konserten förra helgen:

Den var bra.



Typ så. Den var inte bättre än den LPD-konsert jag såg på samma ställe förra året, men den var bra. Vi fick t.o.m en hel del bra video från konserten. (Förlåt att vi filmade, Debaser, men det går faktiskt inte att hindra om man verkligen vill. Vi störde ju ingen heller så...)

Anledningen till att de var "sämre" eller mindre njutbara detta år var att den "nye" gittarristen Erik Drost skramlade på i lite väl punkig stil för ett psykedeliskt new-age-band. Det plus lite för mycket kräm i basen. Byxbenen fladdrade bokstavligen på mina ben där jag stod längst fram.



Misstolka mig inte, det var en tripp att se dom live, inte tu tal om saken, men vissa saker tog bort från härligheten. En grej jag märkt att dom gör när dom spelar på mindre ställen (Publiken på Debaser bestod av en brokig blandning fans som inte översteg ett antal av 20 stycken. Helt säkert.) är att de skalar ner sin show och förenklar en massa. De ger fortfarande 100%, fast med 50% av instrumenten och 120% av volymen.



Vi var som vanligt ca 2 timmar i tid, och jag ville inte fördunkla mitt sinne med alkohol (när man dessutom ska ta sig till Sundbyberg efteråt) så det vart att ta lite bilder på instrumenten och så. Märk väl att LPD inte direkt har hybris, utan går omkring och tar några öl med publiken innan konserten, och känslan av att vara en liten Backstreet-boysflicka gör sig pinsamt påmind när man försöker vara så cool med det hela som möjligt.



Inledningen på konserten är som vanligt en liten speciellt komponerad dikt/tal/inledning av Edward som var jättemysig. Jag ska försöka komma ihåg texten:

... You're watching your TV and you have your feet up.
And you've spent. Your last. Cent.
On a lottery ticket.
Tomorrow, the men in the suits will come and take everything you own...

Sen något om att man repeterar talen på lotten för sig själv, om och om igen. Edward repeterar talen om och om igen, tills han skriker ut dom, Niels wailar med saxofonen eller synthflöjten och Phil Western improviserar på syntharna och samplern, och det övergår i låten Love Puppets, och sen är konserten igång.




Förra året var inledningen en ganska lång bit om McDonalds i Sverige, och om hur det snöade så mycket att man inte kunde ta sig dit, och så satt man fast där i sin snödriva i Norrland. Och så var det något om plastpåsar... Jag tror Edward hade en flickvän i Sverige förut för övrigt.



Om någon vill se filmerna från konserten så är det bara att komma hem till mig på en kopp te eller nåt. Over and out!
/iLEZ

Jobb.

Här sitter jag och jobbar. Det är ganska rofyllt. Jag hade gärna haft ett "riktigt" jobb. Men tills vidare digitaliserar jag kartor istället.

Kartorna eller rapporterna kommer i rullar eller ihophäftade. De större viktiga kartorna är i original och i "mint condition" som skivsamlare brukar säga. De är tryckta på halvgenomskinliga långa ark som ofta knappt får plats i scannern. De kartor som är mer än en A4 breda får jag klippa ihop i ett bildredigeringsprogram. Vissa saker har jag automatiserat med skript i programmet, men vissa saker är pilligare än plockepinn, och det behövs en människa på andra sidan för att datorn ska klara sig.

Andra kartor som inte verkar ha varit lika viktiga vid tiden runt 1950-1980 har blivit slarvigt kopierade och arkiverade som tionde eller tjugonde generationens kopior, vilka sällan är läsbara, bara något slags spår av information som var användbar innan kopians farfarfarfarfarförälder blev kopierad någon gång '74. Dessa är inte fullt så roliga att klippa ihop med pixelperfekt precision, eftersom råmaterialet redan är så fult.

Arbetet är viktigt, intalar man sig ibland, när man sitter och pillar med en kaffestänkt, sjabbigt ihoptejpad karta över någon nerlagd brunn eller rostigt rörfält. Viktigt eftersom dessa kartor ofta är de enda exemplaren, eftersom de ska bevaras för framtida projekt inom vattenförsörjning eller något annat som kräver kartor med sådan information.

Senare idag kanske jag skriver om Stockholmsresan och LPD-konserten, men jag har inte stabiliserat mig nog än...

LPD

Legendary Pink Dots.

Jag ska nu skriva om musik, vilket enligt den store Frank Zappa är lika effektivt som att dansa om arkitektur.

Det verkar som om LPD rör sig i en annan ström av tid än oss. Det finns där ute någon slags LPD-tidsvektor, på vilken Edward Ka Spel rör sig lateralt med vår. Detta lyser igenom inte bara på det enorma antalet plattor som släppts på ett tjugotal år (ca 35 enligt hemsidan, men långt fler i verkligheten) , utan också på sättet musiken bara går rakt in utan att knacka eller presentera sig. Låtarna som Edward gör är lite som jord eller sten: De bara finns där utan att ursäkta sig på något sätt, utan medföljande instruktioner. Instruktioner brukar vanligtvis följa med musik, i form av någon slags visuell stil, eller bara något så enkelt som att varje låt med gruppen håller sig inom en viss musikstil. Två av de namngivna karaktärer som ständigt dyker upp är Damien och Lisa. Damien verkar vara en förtryckt stackare som i låten med samma namn blir någon slags diktator. Lisa är en tjej som i låten 'Lisas party' dödar alla gäster på sitt kändisparty med pajer fyllda med cyanid.

A hint of almond makes the dullest cake seem nice.

I låten 'Lisa goes surfing' är Lisa en prinsessa som blir nedfrysen, iklädd sin favoritklänning, när hon blivit upphackad av en propeller. Medans hon är nedfrusen tar vattnet över jorden och människan bor under vatten.

One fine liquid morning came an iceberg to my door...
Inside an ancient princess pleaded: "Let me thaw!"

Lisa's separation handlar om när Lisas älskare lämnar henne och hur livet efter det färgats av hans frånvaro.

fotograf: Niklas Nelldal, fashionpolice

Just namnsättningen på låtar är ibland helt galen.

• Apocalypse soon
• Apocalypse then
• Puppets Apocalypse
• Gladiators version Apocalypse
• The crushed velvet Apocalypse

Märks något mönster? Låtarna handlar om helt olika saker, men Apocalypse finns med. Det verkar nästan som om Edward fått lite tråkigt efter sisådär 40-50 skivor och bestämt sig för att återanvända lite gamla fina låtnamn. Apocalypse soon handlar först om en snäsig relationsdispyt övermorgontéet, varpå fokus flyttas direkt till:

And the T.V. screen screams scene's getting worse...
But our leader's calm, she reads out a verse from the Bible. She pleads how
the cause that we die for is blessed by the angels with rifles and skies
full of bombs. It's an eye for an eye and the trifles are high aiming right
for the eyes of the enemies of freedom.

En uppenbar referens till krigspropaganda, antagligen föreställer den Margaret Thatcher under någon utlandskris i Storbritannien.

fotograf: Niklas Nelldal, fashionpolice

Ibland är låttitlarna skämtsamt lika andra låttitlar, "The day she left, The day she returned, The day she lost the key, The day she thought about leaving and fell into the duckpond", är ett exempel. Och varför döpa en låt till "Catch A Match. A Bang Bang. A Flashing Fist O'crackerjack. A Smack. Alick. A Char Char. You're All Burned Out"?

En annan sak som kan vara förvirrande med låtnamnen är att ibland heter låt A på skiva Y samma sak som titeln på skiva X, som gavs ut 20 år tidigare och som inte har något att göra med låt A. På liknande förvirrande sätt kan låt C ha refrängen "X", som är samma sak som titeln på skivan eller låten X. Vidare kan två skivor ha två långa namn som bara är lite olika, exempelvis "All the king's horses" och "All the king's men", eller varför inte skivorna "Chemical playschool" 1 till 13? Tower- och Premonition-låtarna har på samma sätt en stigande numrering som särskiljer låtarna (upp till 18 olika tror jag), vilket inte underlättar när man ska försöka komma ihåg en favorit.

Många av LPDs låtar har en slags symbolik som nuförtiden kan ses som lite cheesy eller ansträngda, många referenser till "moder jord" och lite andra hippieaktiga saker. Det är samtidigt en av de få saker som ger någon slags tidsstämpel på den tidiga musiken. Annars skulle musiken de skrev '80 lika gärna skrivits '05. De senare låtarna handlar mest om kaffe, kärlek, cigaretter, flygkrascher, Kina, blommor, och tusen andra saker. LPD är inte lika arga längre tror jag, men det påverkar inte musikens kvalité.

fotograf: Niklas Nelldal, fashionpolice

Gå och se LPD.

Färdigt gräs

Vissa människor påminner mig om det gräset som man använder när man vill ha snabbväxande gräs till någon kommunal gräsmatta illa kvickt.

Meterlånga remsor med växande gräs som man slafsar på på bar jord. Det kanske rotar sig, det har ingen själ eller bakgrund, eller erfarenhet, eller kunskap, det har vuxit upp i en intrycksfri omgivning, men det växer fort och ser snyggt ut.

Ibland är man arg.

Ibland är man arg. Då kan man ta in på Hotel Rage.
Här kan man få hjälp att släppa ut de saker som får en att koka av ilska. Alla vet att saker man trycker ner under ytan kommer farande upp igen med motsvarande kraft, därför är Hotel Rage valet för både kändisar och privatpersoner när det kommer till Anger management, alltså att få hjälp på vägen, att bli vän med sitt raseri.

På vårt lyxiga hotell kan gästerna njuta av en själavärmande utgjutning av galla i vår exklusiva "spyanläggning". Senare på kvällen kan du gräla med de andra gästerna över en öl i vår "bargh!". För de långsinta gästerna har vi även tillgång till icke fungerande datorer att ta ut sin ilska på, samt väl tilltagna "vreden" på badkaren. För dem med ursinne finns klockor med alla tidszoner utom Sverige runtom i HOTellet.

Så, nu ska jag sluta. :)