Illuminatusmelonen.

Till att börja med, de som inte vet vilka illuminatus sägs vara: läs här, det är intressant läsning. Även fast sällskapet kanske är utdött så faschineras jag av tanken på en världsomspännande maktkonspiration som inte bara kontrollerar oss fysiskt utan även psykiskt.

Men det här är inte historien om illuminati, det är historien om illuminatusmelonen..

Det började en varm dag för några dagar sedan, jag satt och åt en svalkande melon på balkongen då jag greps av lusten att "leka med maten" som man så felaktigt påstår att man gör när man får ett kreativt infall medans man äter. Jag grabbade tag i min melonkniv och började karva, och som så många gånger tidigare så influeras mina konstnärliga uttryck av symboler och ställningstagande. Jag börjar helt enkelt karva ut en helig pyramid ur den saftiga melonen:





















Här snidar jag på ögat i pyramiden, som sig bör enligt
Discordiansk tradition, typ.





















"För kladdig" sa de på Louvren, "För ful" sa de på
The Metropolitan Museum of Art, men jag kämpar vidare
som konstnär.





















En intressant geometrisk form lösgjorde sig från
konstverket och skapade sig en mening inom sin egen
referensram. "Pyramid av assymetriska kuber" kallar
jag den.





















Som konstnär söker jag alltid nya uttryck och arenor att
föra in mina tekniker i. Detta skal formligen skrek ut till
mig. Jag var tvungen att skrida till verket.





















Någon gång här så blev kameran bortförd från mig,
så jag fick helt enkelt fotografera det slutgiltiga verket:
"Illuminatus", IKEA-kniv på melonskal, iLEZ, 2005
Utropspris: 7000 kronor





















När man belyser skiten bakifrån ser det coolare ut.





















Hej Bullen.
Idag tog min pojkvän två kartor med LSD och karvade i
en melon med kniv, hälp mig.
Han ser så glad ut.

28,2°C, Skyddsrumsexpedition

Jag sitter på en alltför dyr balkong som är tvingad fast i kamouflerade 20-centimeters stålbalkar på ett hus som har ett bombrum. Och då menar jag inte ett bombrum som i någon obskyr sak som byggdes bara för sakens skull, utan ett bombrum som byggdes då de behövdes. Då "små" städer som Borlänge faktiskt skulle kunna bombas av ett land, och inte en organisation eller en ensam vettvilling. Vårat bombrum kommer aldrig att användas. Srebrenica kommer inte upprepas här, inte Guantanamo Bay, Kambodja eller Tibet.

Här är några bilder från min utflykt till bombrummet idag:

Skyddsrummet är utmärkt utmärkt, hihihi.






Om man inte skulle veta hur man öppnar en dörr...






Vilka är "Krigsmaterialinspektionen" Och varför har de inspekterat mitt galler? Folket måste få veta!






Rädda våra cyklar från de Afghanistansa krigsherrarna! Tydligen har man inte tid att förstå hur man öppnar en dörr, men tid att flytta cyklar när bomberna faller. Faktiskt kan cyklar vara bra att ha i ett skyddsrum. Tänk så brinner världen när man kommer ut! Då måste man cykla fortfortfort!



Den käckt hemslöjdade skylten eggade mitt intresse, för att inte tala om det löjliga lilla låset på dörren...





Över kanten såg man inte så bra...






...Men om man kryper lite åt sidan kan man slänga över kameran och ta bilder i blindo, utan att bryta sig in någonstans, tekniskt sett. Det står två papptunnor i bästa 50-tals-stuk på varandra, med en trave papper i ett pappkuvert ovanpå. Notera att tunnorna sitter fastbundna i väggen av någon anledning.


Papper som man ska läsa om någon släpper bomber på Sverige och man befinner sig för 40-50 år sen. Troligen artiga hälsningar på ryska som kan komma till användning, eller mer troligt: stearinljus, ransoner, instruktioner, första hjälpen och annat krimskrams. Kanske ringlekar för barnen att leka i syraregnet när vi kommer ut ur valvet, vad vet jag.


En pytteliten lucka i väggen. Den bär samma hjälpsamma instruktioner som de andra ståldörrarna. Den står precis mitt emot skyddsrumsmaterielsrummet.





När man öppnar luckan ser man en låda med krafs...






...som någon hjälpsam person lagt där. Ser ut som tidningar, en bricka av något slag och någon påse.





En stege i det minimala utrymmet. Ljuset som kommer igenom luckan högst upp är från utsidan. Tanken är väl att om det ligger ett megaton tegel ovanpå skyddsrummet så kan man ta sig ut på två ställen. Om det är bråte över båda utgångarna, så, well, du blev inte sprängd i alla fall.






Vi har sopnedkast i vårat hus också, de är igenskruvade och leder till ett oanvänt rum i källaren. Lite som att magen i källaren har fått munnarna uppe i spiraltrappan tilltäppta, och att den bara väntar på den nyfikne person som vågar skruva lite på muttrarna, då huset obönhörligen kommer sluka denne med hull och hår. Nej. Magen är inte helt tom. Det ligger påsar till det nya komposteringssystemet i magen. Poetiskt kan man tycka, eftersom magen förut var nervcentrat i det gamla ineffektiva systemet då vi slängde alla våra sopor på samma ställe och bara lät dom ligga på marken och inte ruttna, i väntan på att något skulle dyka upp som löste problemet. Snart har soprumsmagen i huset fått nog och bestämt sig för att inte längre vara lakej åt det moderna sophanteringssystemet. Låter som en bra upptakt till en film baserad på en bok av Stephen King. Vi har förvisso en mangel i huset också...

The sopnedkast, thriller i tre delar, skriven av iLEZ King. Del ett. Sopnedkastet väntar hungrigt på nästa offer som vågar pilla på dess metalliska hölje. Sopnedkastet har vilat i många år och skulle kunna ta vemsomhelst till mat, om det inte var för den där irriterande syntharen som springer så snabbt förbi varje gång.


Närbild på den demoniska skruven. Såhär nära har ingen varit och överlevt. Skåda, framför era ögon: Skruven. Ser ut som det tidigare snitsiga handtaget har ersatts med denna lite enklare skruv, för att göra det omöjligt för pöbeln (oss) att kasta våra smutsiga sopor ner i husets mage.




Här har vi den bruna kroppsöppningen där sopor en gång i tiden sprutade ut, som kaninbajsar, ner i en ivrigt väntande tysk person. Han hette Karl Dorfmeister och bar såna där käcka hängslen och en tyrolerhatt. Han bar ständigt på en sejdel fylld med öl och skrattade hjärtligt så att det ekade varmt i trappuppgången. Vad vet jag, soprummet var ur bruk när jag flyttade hit..


De nuvarande inneboende. Miljövänliga papperspåsar att lägga våra ruttnande bananskal uti. Mycket mindre exotiskt än ett sopnedkast, plus, hur manligt är det att gå ner med en brun påse till komposttunnan jämfört med att våldsamt trycka ner sina sopor ihopslängda i samma påse, ner i den väntande uppspärrade hålan i väggen. Döm själv.




Vad JAG har tänkt på lite den senaste veckan: Varför inte göra om soprummet till en stor kylanläggning? Det är inte alltför svårt, det behövs bara en vattenslinga som blir avkyld på något sätt och en luftström att köra genom den vattenslingan så att luften kyls av och kan flyttas ut till lägenheterna i trappuppgången. Ka-ching, nu behöver vi aldrig mer simma i vår egen svett, etc etc.

Just nu vaktar jag en blomma som ska slå ut närsomhelst.










Slå ut då lilla blomma!

Det är en Hoya Lasianth1a som ska till att blomma. Blommorna kommer dofta svagt av syren/jasmin.


Idag satt jag förresten i parken och pratade med en vän. Ett enkelt recept på lycka som rekommenderas till alla av oss som sitter inne i svettet hela dagarna utan att göra något.

1. Ring en vän
2. Bestäm plats
3. Köp glass/läsk/öl/etc.
4. Hitta park
5. Sitt ner

Svårare än så är det inte.

Illuminatus!

Shit, jag tyckte väl att det var ganska många personer att hålla reda på i Illuminatus!
http://www.rawilsonfans.com/articles/characterguide.htm
Kanske man ska orka läsa sista kapitlet nu då.

För övrigt kan jag inte riktigt rekommendera denna bok om man inte gillar författare som byter subjekt mitt i en mening och hoppar vilt mellan karaktärer, platser och händelser. Men samtidigt är det kul läsning som håller hjärnan igång. För övrigt blir man helt paranoid av den också.

Mitt hus

Här ska jag bo har jag bestämt:

Bilden tagen av mig, hemligt ställe, huset har okänd ägare.

Huset ser inte mycket ut för världen just nu, men jag ska köpa det och rusta upp det, kosta vad det kosta vill. Huset skall vara skådeplatsen för sveriges mest dekadenta fester. Maskerader, spontana musikframträdanden, filmvisning, middagar, orgier, fotograferingar, allt möjligt mysigt. Katakomberna under huset skall vara inredda med svart kakel, dunkla ljus, hemliga rum och invecklade labyrinter. (Under farbror Linds bevakning förstås.)

Rakt när man kommer in i entrén hänger en takkrona, stor som en medelstor segelbåt. Den lyser upp ett stort rum med vita pelare och vita väggar, som till fest dekoreras med långa sjok av mörkrött tyg. I entrén finns lounge-avdelningen med lätta drinkar och ganska ljus miljö för de som vill kunna se den man hång.. eh.. pratar med. Mitten av rummet presenterar besökaren med två vindlande trappor till övervåningen.

De små rummen är inredda lite olika. Vissa är stora sovrum med sängar som rymmer minst fem-sex personer utan att bli trånga, andra är myshörnor med sköna soffor och eldplatser, vissa är mörka badrum med stora svarta badkar och doftande ljus, andra är en kombination av alla dessa. Ett rum är en föreläsningssal där man kan lyssna till föreläsningar i diverse intressanta saker, eller musik framförd av någon skicklig musiker. Alla mindre rum har en trådlös ibook med itunes och huset har en central musik/filmserver, så att varje rum kan bestämma vilken musik som spelas, och på vilken volym. I alla de större rummen finns ett hörn där man kan fylla på med allt man vill ha, allt från sallad till vin till bröd till snacks. På taket finns en rökavdelning för den som vill ligga under stjärnorna och ta sig ett bloss på piptobaken eller smaka ur vattenpipan.

Bild från videon till Enigma: Gravity of love. Klickbar.

Den primära typen av fest i mitt hus kommer att vara en blandning mellan bal och maskerad. Inte maskerad som i: Lejondräkt eller fantomen-kalsingar, utan maskerad som i Enigma: Gravity of love-videon, eller Eyes wide shut, för den som inte laddat ner Gravity of love-videon. Festerna håller på sisådär en vecka eller mindre i genomsnitt, någon gång i månaden kanske, året runt. Alla som vill får komma, och med vill menar jag då personer som har lust att köpa en balklänning eller en kostym och är villig att underkasta sig husets regler, som:

1. "Do what thou wilt shall be the whole of the law"
2. Max ett klädesplagg per person i katakomberna.
3. Ingen för full, ingen för nykter, alla glada, ingen ledsen.
   
4. Du borde hava begärelse till din nästa, även dennes nästa och dennes nästas nästa, eftersom de har begärelse efter dig så är det inte mer än rättvist.
5. Vinet är fritt för damerna och herrarna, ungdomarna får dricka öl, läsk eller cider.

Givetvis krävs inbjudan, men det är bara att ringa så skickar vi en. Man kommer alltid att vara välkommen så länge man inte är orimligt dryg eller uteliggare.

Jag förväntar mig att någon snarast ringer och säger att jag blivit rik så att jag kan strosa ner på stadskontoret eller nåt och fråga efter ägaren till huset.

Rött hus med grönt gräs eller grönt hus med rött gräs? Hur ställer vi oss i denna viktiga fråga? Sedan slutet på 1500-talet har slamfärgen Falu Rödfärg använts till att måla husen med, fast det egentliga genombrottet skedde på 1800-talet. Är det inte då dags för nästa iteration i färgsättningstrenden: År 2006, året med Gröna hus, rött gräs? Diskutera kommentarsaken nedan.



Tack till PixelJuice för tipset. ;)